Det finns visst jäst i London

Jag diskuterade häromdagen tillsammans med Stuart hur fruktansvärt det är med bristen på färskjäst i London. Stuart, som är fantastiskt matlagningsintresserad, höll naturligtvis med och förklarade att han tidigare brukade baka bröd då han kunde få tag på färskjäst genom en kompis kompis, men nu var det tydligen helt kört. Det GÅR inte att få tag på det, hävdade han. Det har gått så lång tid sedan man kunde få tag på det att han hade glömt bort hur man bakar bröd nästan. Om det hade funnits ett bageri där de bakar sitt egna bröd (och således också har jäst)så skulle Stuart dessutom känna det på lukten på 2 mils avstånd, så nej.

"Men Borough Market då?" föreslog jag, "där finns ju massor av gott bröd, du tror inte de har jäst där?".
Stuart tystnade, började fippla med sin mobil och ringa en massa samtal. Efter att ha skällt ut någon som inte förstod vikten av detta problem la Stuart nöjt på, och förklarade att nu, nu kommer jästen hit i eftermiddag. En bit till dig och en till mig.

Fantastiskt, inte för att jag behövde någon, men ändå.

Jultider

Min pub har juldekorerats, och då är det inte några 29:- adventsljusstakar från öb vi pratar om, nej, hela puben är inlindat i granris och blinkande ljus vilket enligt mig är lite oroande vid tanke på eventuella epilepsianfall som skulle kunna inträffa (ALLT blinkar). Från taket hänger julkulor, paket och Christmas crackers liksom i fönstren och vi börjar titt som tätt göra hemgjort mulled wine som vi serverar. Väldigt mysigt. Alla dessa dekorationer började förra helgen när jag trodde vi skulle gå på club, istället stannade vi kvar till klockan tre och inledde juldekorationerna. Kul var det!




Och här kommer en bild på Stuart, en av dem jag hänger ut med mest här i London inser jag nu. Vilken tur att han är fantastiskt underållande.

Stuart till höger. Kayune till vänster har precis blivit av med sitt jobb sedan 16 år tillbaka som dealer på ett Casino och hänger således lite mer på puben(...)

Back

Med en veckas bloggfrånvaro kan jag nu lugna alla med att -nej, jag har inte blivit överkörd på Oxford Street, även om det var det mest troliga. Mitt jobb tar upp all tid, fantastiskt är det! Jag tror jag tillbringat mer tid där än någon annanstans förra veckan, och det gör inget.

Förra helgen fick jag besök från Uppsala, Matilda kom på besök över helgen, dessutom passade Madelene som studerar i Coventry på att hälsa på. Idag flyttar Sofia, Hilda och Charlie till London och har precis lämnat flat 7 efter sitt första besök för att återvända till sin tillfälliga hostelbostad.


Besök från Sverige placerade i Green Park, nice!

Movember

Igår morse vaknade jag upp med genomjävlig halsont och huvudverk vilket är helt emot min image, jag vill vara frisk jämt. Det brukar jag vara. Eftersom jag skulle jobba kväll både igår och den kommande idag, och dessutom är medbjuden på någon crazy club efter jobbet ikväll blev jag lite nedbruten och bestämde mig för att ägna dagen åt huskurer (jag tror inte på piller), ta det lugnt på jobbet och gå hem och sova efteråt. Det gick sådär.

Huskurerna gick galant men jag kände mig ände lagom svullen och andfådd samtidigt som det kändes som om någon försökte skruva in en skruv i huvudet på mig när jag gick till jobbet, och det blev inte bättre att härja bakom en bardisk fredag kväll. Hur som helst så tänkte jag ju börja dra mig hemåt och ta det lugnt efter stängning, runt halv tolv. Nej nej, nu har vi photo shoot! Förklarade mina managers glatt.

Eftersom November=Movember och alla killarna på jobbet (+flera regulars) odlat mustasch i förmån att samla in pengar åt prostatacancerforskning ska de nu även dokumentera sina mustascher på bilder tillsammans med oss bartjejer och trycka upp en kalender att sälja i förmån till samma ändamål. Svullen och jävlig som jag såg ut var jag ändå tvungen att vara med. Det gjorde iofs inte så mycket, för roligt var det. Och ingen dålig fantasi hade dem, mustcherna (och jag) fotograferades i en pyramid, sittandes på olika folks axlar och andra allmänt störda konstellationer vilket gjorde mig lite orolig för Phils och Jims axlar, men nöjda var dem.

Jag måste säga att jag ser fram emot denna kalender i tryck!

Stuart <3

Stuart, vilken hjälte! Jag kommer inte svälta till döds här, det är en sak som är säker. Häromdagen fick jag grönsakssoppa med tillhörande smörgås med mig hem och idag frågade han vad jag tycker om kinesisk mat, han ska nämligen ha kinesisk matlagningsvecka nästa vecka (?).

Lite senare:
"Hedvig! Do you like baked potato? Like jacket potato!"
"Ehh, yeah..."
"With beans, onions and cheese?"
"..."
"I'll bring you next week!"

Han la även märke till att jag läst ut min bok (det finns inte alltid så mycket att göra...) och förklarade att "I have loads and loads of books at home. You'll like em! I'll bring some for you!"

Han la dock inte märke till att hans favoritöl, Kronenbourg, var slut. Han fick Stella serverad till sig i Kronenbourgglas istället.

En i gänget, eventuellt.

Jag känner mig numera godkänd bland mina stammisar (Pjuh?). Hur som helst förklarade Mike idag att om jag behöver någonting, anything, så är det bara att fråga. "We are friends here and we help each other. Varför betala för glödlampor om du kan få dem gratis?". Det är ju sant sa jag, lite undrande över var de glödlamporna skulle komma ifrån, men det kändes ju bra.

Stuarts soppa luktade förövrigt helt okej men såg ganska crazy ut. Jag tog med den hem men åt den bortskämt nog inte. Jag måste nog vänja mig vid Stuart lite mer först. Han förklarade dock innan jag gick att han inte saltat något, alla gillar ju inte salt liksom. Jag sa att jag hade varit tvungen att salta den lite när jag kom tillbaka efter lunchen vilket gjorde honom nöjd, så nöjd att han lovade att göra chili con carne till följande dag. Jag sa att jag skulle laga mat till en kompis så jag inte hade möjlighet. Jag tror dock att jag skulle fått en ny matlåda idag ändå om det inte vore så att Stuart igår trillade han med cykeln så han inte var i lagamat-mood. "It's a lovely chili con carne you are gonna miss, are you sure you don't want it?" Sen förklarade han noga för mig om sitt matlagningsintresse, "If I like it, it's good enough for everybody".

Tyvärr så hjälpte det inte att undvika baskern, jag är numera the Swedish Fluffy little Fifi, tydligen.

En till dag

Idag har konstigt nog nästan bara Stuart (av stammisarna) hängt på puben vilket resulterat i lite för mycket kvalitetstid... hur som helst så har han lovat att bjuda mig på sopplunch imorgon som han ska laga till ikväll och ta med i en skål till puben. Jag känner mig mer än en smula misstänksam över detta. Jag har också fått ett nytt smeknamn: Fluffy little Fifi, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det heller. Dock tror jag att det räcker med att inte använda baskern till jobbet för att bli av med det.

Igår var jag ledig och valde att spendera dagen på ett café i Notting Hill med en bok och en kanna te. På vägen hem hittade jag en gurka som jag nöjd plockade upp. Gurkan var inplastad, väldigt fräsch och fick inte gå till spillo tänkte jag. Alla här hemma blev dock väldigt upprörda av en massa olika anledningar, gurkan har dock ätits i två dagar nu och är fantastiskt god(!).


Om någon vill veta hur det ser ut på mitt jobb:
http://markettaverns.co.uk/The-Carpenters-Arms/index.html

Time to pay, möss.

Vi har fått helt sjukt mycket möss, tydligen. Att vi hade möss visste jag, men igår när jag var i full färd att servera drinkar till födelsedagsbarnen (mina managers) så kom halva flat 7 förbi och berättade om det extremt höga antal möss setts sedan dess att jag gått hemifrån. Inte nog med det, de trodde sig även ha sett en kackerlacka.

Seriöst så bryr jag mig inte speciellt mycket om mössen, kackerlackorna däremot. Dock verkar majoriteten här vara mest oroade över mössen så det är där vi ska börja. Jag tycker det är rätt lugnt med möss, bara att döda dem typ, kackerlackor vet jag ju sedan tidigare erfarenhet att det är i princip en omöjlighet. De finns överallt hela tiden, i ett bostadshus är det extra svårt.

Hur som helst laddade jag järnet igår när jag kom hem klockan fyra på morgonen, synd att Mikes fällor inte funkar så bra bara. Däremot blev det lite fångst i vår vanliga musfälla, därför ska lite fler sådana inköpas idag.

SÅHÄR går det! (HAHAHA)

Johan sa "Jag vet inte vad som är sjukast, att du faktiskt befinner dig så nära musen, eller att du dessutom fotograferar den så ingående."

Imorgon ska det skrivas nytt kontrakt så nu ska vi städa igenom hela lägenheten, både på grund av kontraktet men även på grund av mössen, tydligen.

Ledig dag!

Min lediga dag igår tänkte jag utnyttja till fullo då det var min första lediga dag på hur långe som helst. Enda minuset: regn, men så är det ju i London. Varmt är det ju trots allt fortfarande, jag hade bara en kofta på mig (tänker inte berätta att det i tre dagar varit Sverige-vinter-kallt och jackväder, ingen får ju tro att det finns något dåligt här).

Jag bestämde mig för att hitta den "lilla mysiga" te-butiken som en av pubstammisarna tipsade om. Det visade sig vara Fortnum and Mason, ett enormt stort och enormt dyrt delikatess/inrednings/matvaruhus som till en början var en besvikelse då jag insåg att ett pyttigt kexpaket kostade hälften av min matkonsumption på en vecka. Sedan upptäckte jag alla smakprovningar som pågick överallt och blev genast på gott humör. Tryfflar, te, shortbreads, olivolja, pickles... på ett plan lagade de t.o.m. mat medan man såg på och sedan fick man smaka. Lunch -check!

På kvällen gick jag och J ut och letade efter en ny mysig pub eftersom jag inte kan fortsätta hänga på mitt jobb hela tiden. En bit upp på Marleybone Lane hittade vi en helt fantastisk; en tredjedels storlek av lokala pubens (och det är inte stort det!), i hörnet ett piano där en äldre man satt och spelade vilda engelska sånger i sällskap med 20 till som sjöng med, i baren en äldre kvinna med ett fantastiskt fluffigt blont permanentat hår. Vi kände direkt att alla visste vilka det var som inte brukade gå hit, men det går ju att ändra på. Det sjuka var att det visade sig att kvinnan i baren var svensk, hon hade flyttat hit 1993, jobbade på ett kontor men hoppade titt som tätt in extra här, "jag minns väl lite sedan jag serverade öl på krogarna i gamla stan under 60-talet" sa hon på släpig stockholmska. Trevligt!

Efter att vi gått tillbaka hem så gick J och Ebba till en club nära Kings cross och kom inte hem förrän klockan 6. Sedan råkade J låsa in sig på toaletten och förblev okontaktbar i ca 1 timme då alla ville komma in och duscha samtidigt som de nya tjejerna som ska flytta in dök upp. Det blev väldigt komiskt att väcka honom då detta visade sig vara i princip omöjligt. Vi var tvungna att banka, ropa och ringa, vi skrek till och med genom fönstret i hopp om att toafönstret skulle vara öppet för att få honom att vakna. Det gick till slut.


Ikväll ska managernas gemensamma födelsedagsfest äga rum på puben, jag tror det blir en sen kväll!

Tips från puben

Även om pubjobbet kanske inte är speciellt utvecklande i sig så lär man sig fantastiskt mycket ändå. Förutom det dussintal olika engelska/brittiska dialekter så har jag idag fått instruerat vart 5 olika bra te-butiker finns, hur jag ska plugga in en grej i tv:n för att få väldigt många fler kanaler helt gratis, oändligt många sätt att döda möss, bästa alternativ av närbutik i förhållande pris av olika varor...

Hur som helst, på grund av bristande städning i vår lägenhet så ägnade jag tiden på jobbet mellan elva och ett till att överdrivet noga utforma ett nytt städschema, något som både Sturt och Mike the Bike, de främsta stammisarna, följde med enormt intresse. Mike kunde inte förstå problemet, sju personer och sju dagar i veckan liksom. Av ingen jättekonstig anledning kom vi in på ämnet ostädat och möss, något som vi inte har dåligt av. Efter en diskussion om bästa sätt att bli av med dem försvann plötsligt Mike i tio minuter och kom sedan tillbaka med tre "Mouse Glue Traps" som han varit och hämtat i sin källare. Mössen limmas fast i typ vaxa-benen-vax och kommer inte loss om inte någon kommer och drar bort dem.

Sen då, mössen lever ju? Jo, både Mike, Stuart och de som förtillfället satt och hade intresse i diskussionen hade x antal förslag på vad som skulle kunna bli det lilla djurets öde. "Poor Mouse" sa jag. "Poor, POOR!", "han betalar ingen hyra, äter din mat, ja, han tittar t.o.m. på din tv utan att du vet om det!! Det är inget synd om den musen!" sa Mike irriterat.

Nähä, så nu har vi tre Mouse Glue Traps utsatta på olika ställen inklusive klassiska musfällor. Hur effektiva de är återstår att se.

Mat!

Jag träffade nyss min gamla arbetskamrat från Garfunkels, Tove, som påminde mig varför jag slutade där så väl att jag blev på gott humör. Marias röst har tydligen fått tre kunder så missnöjda sedan jag slutade så de vägrat betala, vilket jag tyckte var väldigt kul. Tyvärr hade själva huvudanledningen till varför de klagade aldrig gått fram till henne då ingen vågar presentera detta för Maria. Istället hade olika servitörer fått skulden. Dock fick hon en utskällning av ett 25-årigt par som under hela sin middag fått lyssna på hur hon skällde ut en av servitriserna utan anledning. Jag föreslog att Tove ska söka på Libanesen istället, där behövs ju folk råkar jag veta... Ett miljöombyte skulle nog vara mer än hälsosamt.

På tal om hälsosamt så har jag börjat köpa mat nu igen när dricksen flödar. Halva lördagen spenderades vid London Bridge i syfte att besöka matmarknaden Borough Market där det både kan provsmakas, ätas och inhandlas delikatesser. Allt från nyflådda gräsänder till grönsaker, kryddor, vin och öl. Fantastisk god ost också för den delen.




Dessutom har jag precis upptäckt charmen med att bo med Edgware Road runt knuten; fullt av delikatessbutiker med mellanösternmat! När jag skulle gå en kort promenix till Absolute Swedish för att inhandla jäst stannade jag till i säkert fem olika butiker och köpte tahini, olika sorters kikärter och libanesiskt bröd, och idag upptäckte jag fetaste arabiska stormarknaden ett stenkast från lokala puben. Jag kom aldrig till Wait-rose.

Fint är också att alla är så hjälpsamma, vid mitt tahini-inköp påpekade affärsinnehavaren att jag valt helt fel sort, en annan burk till samma pris var tydligen much better, så jag fick byta. Dessutom fick jag förklarat för mig att om jag frös in brödet skulle det hålla längre. Wow, tänkte jag inte. Blev lite överraskad över att han också undrade över nationalitet och eventuell pojkvän, vilket trevligt kundintresse(...)!

Jaja, kul med fler valmöjligheter hur som helst, men jag vet inte hur hälsosamt mitt matintresse är…!

Höstlovsvecka = Hej Sverige

Med svenskt höstlov kommer inte helt överraskande många svenskar hit, även om det redan är gott om dem! Under höstlovsveckan träffade jag både AnnaLena och Lona , Lars och Anna och halva släkten Hansson/Löfgren!

Bildbevis: (grannarna fastnade dock aldrig på bild, tyvärr)




Jag måste säga att jag uppskattar jobbet på puben. Dels eftersom det är ett soft jobb med hyfsat betalt för att vara London men framför allt eftersom det är så trevlig stämning. Ingen skrämma-folk-till-att-göra-rätt-stil som det är överallt annars. Nej, mina managers säger bara uppskattande saker och Jim, co-managern från Australien, frågade häromdagen om jag krossat något glas ännu. Nej, det hade jag ju inte. ”Ååååååh! Jag LÄNGTAR tills du gör det!”, sa han vilket kändes skönt.

Får se hur det går i fortsättningen. Jag blev lite smått förvånad efter mina två kvällspass fredag och lördag när puben efter stängning förvandlades till ett privatparty för Phils (min manager) och Jims vänner samt de som brukar hänga på puben, den övriga personalen med vänner. Igår agerade jag bartender till klockan tre vilket iofs mest var underhållande och gav rätt fet dricks. Jag funderar på att unna mig en kaffepress, om två veckor får jag ju dessutom besök av Matilda och då gäller det att ha kaffet redo!

Mitt nya jobb

Ja, tro det eller ej; jag har fått jobb. Jag har redan jobbat i tredagar och därför inte hunnit med den här livsviktiga uppdateringen. Efter att Bonnie förklarat för mig att jag nu måste gå in för att sälja in mig mer när jag söker jobb blev jag väldigt förvirrad när killarna på puben istället försökte sälja in puben.
”Det är en väääldigt, nej, extremt trevlig pub detta, du kommer stortrivas!”, och saker som ”Om du VILL komma tillbaka så sätter jag upp dig redan imorgon!” gjorde mig lite mer självsäker.

Tur att det ÄR en trevlig pub också. Lagom stor, lugn och inte mycket turister. Eftersom jag främst ska jobba dagtid kommer jag få umgås en hel del med det mestadels trevliga a-laget som sitter på högra sidan om baren och har varsin special-drink/öl som genomgående beställs under dagen. De diskuterar utan undantag alla ämnen och läxar upp min engelska genom att rätta till min eventuella amerikansk-engelska accent. Oftast är det hyfsat lätt när de beställer, de beställer ju i princip samma sak, dock är det en skotte som ideligen ska hålla på att byta. Eftersom han vid sin första beställning av mig var tvungen att upprepa vad han ville ha tre gånger, och då hade jag bara förstått att han skulle ha en half pint of Kronenbourg och inte resten, så talar han barnsligt tydligt med mig numera. Men skotska är inte lätt, faktiskt.

Men nu:
Mer jobb.

Ciao!

Happy Halloween, verkligen!

Efter den senaste tidens arbetslöst tråkiga tillvaro kände jag mig igår eftermiddag ganska låg och tänkte därför skippa Halloween totalt, men blev lyckligtvis övertalad av Bonnie att följa med på det party de var bjudna till ändå. Det är jag så glad för, det blev den bästa Halloween jag någonsin varit med om! Eftersom Ussa i sista stund bestämde sig för att skippa sin idé om att vara Uma Thurmans Pulp Fictionkaraktär fick jag ta över hennes svarta peruk, och med lite sminkhjälp av Bonnie hade jag en fantastisk utklädnad.

Vi promenerade den 5 minuter korta promenaden till Oxford Street för att ta bussen 40 minuter söderut, tyvärr råkade vi stå på fel sida och åkte en station upp där vi fick stiga av och traska över på andra sidan. Helt sjukt träffade vi Adam där, en gymnasiekompis, som var på 4 dagars semester i London med sin familj. Hur stor är chansen att random springa på någon sådär, speciellt när han inte ens kände igen mig?

Hur som helst kom den rätta bussen tillslut och vi steg 40 minuter senare av i Clapham. Efter att ha letat upp den rätta gatan och nästan det rätta numret så gick vi in där vi hörde musik komma ifrån. Väldigt nöjda över det fantastiska utbudet snacks och godis så dansade vi ett tag medan vi sakta men säkert (ja, eller Bonnie och Ussa sakta men säkert) förstod att något inte stod rätt till då de inte kände igen någon alls på festen. De var inbjudna av en kille vid namn Nick, och han verkade ingen här känna till. Det visade sig att vi gått till fel fest, den rätta festen var tvärs över gatan.

Väldigt lyckad kväll blev det! Dessutom tog vi oss dit helt gratis tack vare mina fantastiska grannar Henke och Emma som tidigare på dagen lämnat ett klädpaket från Sverige till mig i samband med sin Londonweekend, dessutom fick jag tre av deras kollektivtrafikkort som skulle gälla fram till midnatt. Jag vet inte hur noga busschaufförerna tittar på de där lapparna, Ussa höll nämligen fram sin Kabarélapp från i förrgår och den verkade fungera lika bra. Därför åkte vi senare hem på samma lappar utan några problem.

Sjukt x2

Det är något sjukt över hur varmt det är här, jag vet inte riktigt om man ska kalla det Brittsommar, men något är det. Inte bara för att det är två dagar till november och vi går fortfarande med kofta och eventuellt en sjal, ofta även på kvällen, men det är så varmt så det inte går att sova! Vi bor trots allt högst upp i huset men någon måtta får det ju vara om man öppnar alla fönster och vädrar hela dagen? Idag har i alla fall både jag och Ebba vaknat 6.40 till gemensam förtvivlan, mestadels på grund av hur varmt det är.

Över till något annat: Vi misstänker starkt (det vill säga alla i vår lägenhet utom Ebba) att flat 6, våningen under, driver någon form av bordell. Detta grundar vi främst på alla dessa kostymklädda män som inte hälsar i trappuppgången men som sedan knackar på hos kineserna och blir insläppta utan att något ord utbyts. Vi har ju inga starka bevis alltså, men funderar på om Ussa inte ska gå ner med sin kortkorta kimono och lämna i sitt cv, för att kolla läget liksom.


Dessutom: lite höstbilder från Hyde Park:

Tur och otur

Bonnie, en av mina danska flat-mates, har en teori om att om något dåligt inträffar så följs det av något bra, och tvärt om. Så om man har tur med något så väntar något mindre bra, ja ni förstår.

Idag hade jag tänkt skulle bli den första i mitt nya, turliga liv. Eftersom jag spenderat hela gårdagen inomhus som fulländad och misslyckad arbetslös, klädd i sunkiga mjukisbyxor och väldigt, väldigt ful tröja, osminkad och med otvättat hår tänkte jag att idag är dagen jag tar tag i saker, fixar med jobb och få en mer säker ekonomi.

Jag tog mig i kragen och började med att ringa inredningsbutiken för att få slutgiltigt besked där i hopp om att allt skulle lösa sig. Tyvärr förklarade chefen att hon efter besked från sin chef inte visste när eller ens OM de skulle anställa någon ny inom de närmaste veckorna.

Besviken insåg jag att jag blir tvungen att börja om från scratch med jobbsökandet, så jag samlade ihop mina cv:n och gick ut för att se vad London hade att erbjuda på jobbfronten idag, lite sådär måttligt road. För att säkra min ekonomi började jag med att få till Garfunkels och kolla läget med min lönecheck, lönen skulle kommit in på kontot i måndags om jag gett Maria mitt kontonummer, men eftersom jag inte hade något konto vid det tillfället är jag istället lovad en check.

Tyvärr hade kvinnan med topp-tre-värsta-röster-jag-hört (Maria alltså) en av sina värre humördagar (jag hoppas det i alla fall!) idag. När jag kom dit skrek hon genom köket att hon minsann inte har pengar i fickan som bara kan betalas ut (?) och att jag kanske kan få lönen om två veckor. Jag började förklara att jag har hyra att betala och måste ha pengarna snart, så hon skriker "Out of my kitchen, you don't work here anymore!!!". Sedan stod jag utanför och snyftade med Kent som står i baren men som hade rökpaus just då.

Jag vet inte om behöver säga att jag kände mig lite lätt uppgiven, eller förklara för er som föreslagit att jag skulle kunna jobba vidare lite timmar där varför jag inte är så sugen. Hur som helst, min extrema otursdag vände efter detta. Jag gick upp på en liten random gata vid namn Marleybone Lane där jag hittade ett fantastiskt mysigt fik. Managern var väldigt trevlig, förklarade att de hade en anställd som skulle flytta hem till Canada i övermorgon så de behövde någon ny. Jobbtiderna är super, 35-40h per vecka, antingen morgon eller eftermiddag och alltid lediga helger, all möjlighet till extraknäck på puben. Jag hoppas mitt provjobb på fredag kommer gå bra!!

Kanske stämmer Bonnies idé om att något dåligt alltid följs av något bra, det kändes lite så idag, efter alla mina minus var det dax för lite tur. Får väl söka något mer så jag har någon back-up, men nu vill jag främst umgås med mitt finbesök från Sverige: Anna-Lena och Lona som är här i tre dagar!

Åh!

Deprimerad och arbetslös sitter jag och samlar kraft i mitt rum till dagens mission (jag borde gå och köpa plastpåsar och aluminiumfolie till det gemensamma hushållet). Efter (ännu) ett besök på mitt förhoppningsvis blivande butiksjobb sitter jag nu och väntar på att min chef ska ringa så jag kan få besked om de behöver mig eller ej, herre gud, det borde hon väl vetat innan?
Känns lite lönlöst, hon skulle ringt igår och har aldrig ringt tidigare när hon sagt att hon ska... men, fattig som jag börjar bli hoppas jag på det bästa.

Lagom tajmat har jag blivit inbjuden på spritfest till den ungerska kocken på Garfunkels. Tydligen bor han med 5 ungerska kompisar i något hus typ 40min utanför centrum och skålar till det titt som tätt med öl och någon ungersk variant som de trixar till själva. Får se hur det blir med det där, det skulle vara väldigt intressant dock.

Insikt

Igår när jag kom hem från jobbet klockan 00.30 kände jag att det här med servitrisyrket är nog ingenting för mig, och idag efter en lördag lunchtid känner jag att den tanken stärktes ganska rejält (och då har jag sammanlagt jobbat sex dagar...).

Alla kollegor förvandlas plötsligt till monsterrobotar när det kommer många gäster -slutar prata, le eller vara trevliga. Alla skriker på varandra, klagar och delar med sig av sin egna stress. Jag kan inte faktiskt inte förstå varför alla är så seriösa med allt, katastrofen över att man går lite fel med maten eller vikten av att hålla brickan på rätt sätt (men så är det ju inte jag som håvar in de fetaste pengarna heller).

Octavio, en av mina kollegor, frågade lite sarkastiskt om mitt nya jobb (eftersom jobbet på Garfunkels är ju så fantastiskt liksom?). Jag sa att "Tja, det är i en butik så lite bättre tider är det ju". A lazy job alltså tyckte han. Kanske det sa jag, men efter att ha grunnat på detta under dagen har jag kommit fram att det är banne mig inte lazy att jobba i butik, däremot är det lite av självmord att jobba på restaurangen. För helvete vad en sådan jobbdag tär på kroppen, speciellt om den är tretton timmar lång och den enda mat man får i sig är friterat kött och friterad potatis med majonnäs. Livet är kort så varför ska man knega för skitlön och dö i förtid när bättre alternativ finns? Detta ska jag berätta för Octavio under min sista dag imorgon. Stackaren har ju jobbat på Garfunkels i 7år, han om någon skulle ju behöva ett ombyte!

Man skulle ju kunna tro att det är lika jobbigt på puben, eller liknande i alla fall, men efter det att en av mina blivande chefer där sagt att "Jag måste vara ärlig med dig, detta jobbet är inte jobbigt alls, vi har mest kul ihop", så är jag inte särskilt orolig.

Jag vill ha en öl, och gärna ett jobb, tack!

Äntligen lite struktur i tillvaron! Eller snart i alla fall. Idag har jag en fixa-med-jobb dag vilket betyder att jag varit förbi på Cat Kidston (inredningsbutiken) och hört hur det blir med jobb och lön, varit på en ny (!) arbetsintervju och ska snart säga upp mig från Garfunkels.

I tisdags hängde nämligen vi på lokala puben, jag, Tessan, Ebba och Ebbas kompis Adrian som är på tillfälligt besök. Vi kastade lite Dart tillsammans Stuart och köpte öl i den otroligt mysiga baren. Jag slog två flugor i en smäll och frågade både om jag inte kunde få en öl, och ett jobb. Turligt nog satt en av managerna precis bredvid och berättade att de visst behövde folk och att jag skulle komma förbi på torsdag och prata lite, vilket jag också gjort idag. Han hade två frågor: Vad heter du? och Kan du Jobba nyårsafton. Tja, varför inte tänkte jag, så det blir väl London över nyår, då.

Eftersom den kassa lönen jag trodde jag skulle få på Cat Kidston inte stämde kommer jag, om jag nu får barjobbet, bli svinrik. Dessutom helt utsliten eftersom jobben kommer innefatta 50 timmar i veckan tillsammans, minst.

Hur som helst så har Ussa börjar oroa sig för näringsriktigheten i sin kost och förklarade här om dagen att hon skulle börja äta mer grönsaker. Jag blev lite smått förvånad över valet av grönsak när hon dagen efter kom hem med en enorm kronärtskocka.


Nöjd!

"Jag är en sån som inte väljer, jag äter kakan också liksom!"

Ussa har bestämt sig för att gå på halva Kabarén hon ska på med sin pappa nästa fredag och sedan åka in till Marleybone och gå på andra delen av sin jobbfest, här ska inget väljas liksom. Gutt för mig, jag får nämligen följa med på festen. Jag blev halvt om halvt inbjuden till den på after work-ölen igår som visade sig bli en after work-drink istället med sällskap av endast en arbetskamrat till Ussa, en f.d. manager på bion och hans bartenderkompis. Mycket märkligt. Bartendern ansträngde sig dock något extremt och började blanda ihop sjukt mycket grejer. Drinken innehöll troligtvis mer ingredienser än klunkar och började tillredas innan vi sagt om vi ville ha något eller inte. Jag tror den tog mer än 10 minuter att göra och toppades av en brinnande sockerbit.

Idag konstaterar jag att man får börja överväga jacka snart när man ska ut. Enda tills nu har jag traskat runt med en kofta och eventuellt en sjal, så varmt är det i England (tills) nu, i alla fall om man är från Sverige.

Jobbigt

Igår kväll klockan ett fick jag helt oväntat ett telefonsamtal på min nya engelska mobiltelefon. Självklart blev jag väldigt glad, det är ju inget som händer varje dag -och framför allt inte varje natt!

Tyvärr var det ingen mindre än Scott på restaurangen. Han är väldigt mycket bundis med Maria, läskigt lik Michael Jackson men med blont hår och så är han ju inte opererad (vad jag vet), han anser sig vara väldigt viktig vilket gör att han ofta kan gå förbi utan att verka veta att han just gick förbi någon (exempelvis mig), dessutom har han väldigt ljus och märklig röst som förstärktes något otroligt över telefonen. Det enda han fick ur sig var att jag var tvungen att komma in på restaurangen imorgon innan klockan tio och signa ett kontrakt. Vad för kontrakt? frågade jag naturligtvis. "It's very important, you won't get paid if you don't sign it. Very, VERY important". Väldigt, VÄLDIGT konstigt tyckte jag. Jag var helt övertygad om att bli lurad till något eftersom det var lite hetsigt att de inte kommit ihåg detta viktiga kontrakt förrän klockan ett på natten, efter en veckas jobb. Men, innan min provdag på inredningsbutiken släpade jag mig dit, skrev på kontraktet och kommer nu antagligen ha en hyfsat säkrad ekonomi i två veckor till. Pjuh.

Jobbet på inredningsbutiken var jätteroligt, tyvärr upptäckte jag att det var samma dåliga lön som på Garfunkel's, men utan dricks och gratis mat... jobbigt val. Jag kände mig dock väldigt business häromdagen när jag beställde en Cheeseburger till lunch istället för en Classic burger trots att jag inte kan äta ost. Cheeseburgaren var nämligen 1,3pund dyrare, alltså högre timlön! Jag skrapade glatt bort osten och åt. Löjligt, jag vet.

Nu: någon bar på Baker Street och after work-öl med Ussas arbetskamrater på bion!

Ond, var det.

Glöm vad jag sa om chefen. Hon är ond, inte sjuk. Idag när jag kom till jobbet jättetidigt (klockan tio) hade hon huxflux ändrat mitt schema så jag inte skulle börja förrän klockan fem. INTE okej, jag var tvungen att gå hem och vänta in mitt pass istället. Enligt henne var detta ändrat i fredags och det borde jag kollat upp själv, men det var inte ändrat när jag igår frågade om det var tio jag skulle börja imorgon... åååh.

Det blev en till söndag på marknaden i Brick Lane, och ett fantastiskt lyckat besök på Bangla market, min nya favoritaffär. De har bland annat 5kgs påsar med indiska kryddor sjukt många oväntade produkter. Jag och Ebba inhandlade snabbt en ny kastrull och stekpanna för 14 pund. Ett klipp.

Bara för att jag är bäst på att fjäska.

Jag är lite orolig för min chef, kanske är hon lite sjuk. Trots mina återkommande missar och min förvirring verkar hon tycka att jag är helt ok att hänga i julgranen.

Dels är hon fullt medveten om att jag funderar över ett annat jobb och typ bara "testar" vad jag tycker om detta, samtidigt som det hela tiden dräller in med folk som ber om jobb, men då finns det tydligen inga tillgängliga längre... Hon kunde ju kräva att jag skulle välja eller dra, men nejnej, fria, utdragna val är tydligen the shit.
Dessutom har jag pratat runt lite med de andra som jobbar här och det är tydligen bara jag som fått en specialbok om restaurangen och hur saker ska gå till, när jag frågade om det var okej att låna hem den sa hon ""You can do it". Och Tove, den svenska tjejen, berättade om hur mycket krångel det var för henne när restaurangen ville ha en kopia av hennes pass. Först fixade hon en kopia, men en visade sig inte vara tillräckligt så efter en utskällning lovade hon fixa en till nästa dag. När hon kom med den blev de förbannade över att hon inte hade med orginalet också... Jag kom bara dit med mitt pass och Maria, chefen, gav snabbt kopieringsuppgiften till en av servitörerna.

Just nu är det så roligt på restaurangen så jag skulle önska att det skulle gå att fixa ett part-time där och ett i butiken, men det var tydligen inte okej längre enligt Maria. Jag ska får testa på måndag och se vad jag tycker.

Snart kommer Ussa hem med Susanna efter att de har haft en "heldag i Brick Lane" och då blir det Ally Mcbeal-Marathon och förhoppningsvis lite Guitar Hero. Jag peppar Ben & Jerrys, men först en en promenix till Waitrose för lite mat och vininköp.

Tjoho.

Tja, svenska kan jag ju i alla fall

Hemma från jobbet igen och jag måste säga att jag är en smula förvirrad. Jag tror jag är världens sämsta servitris (än så länge). Det enda jag förtillfället gör är att dela ut maten som kommer från köket, servera färdigupphälld dricka, torka och duka bord. Ibland när det är lugnt utökas mina uppgifter lite och jag börjar få lära mig datorn som hela serveringssystemet bygger på... vilket går sådär.

Hur som helst, London vimlar just nu mer än någonsin av svenskar och idag har det varit MINST tio sällskap på restaurangen varav två större gäng som var här med jobbet. Jag blev naturligtvis väldigt bra kompisar med de båda, vi talar ju samma språk liksom(...). Det ena var ett gäng äldre män som blev överlyckliga över att jag pratade svenska och struntade i alla mina fel, snarare uppskattade dem. Det andra var lite mer lugna, och tyvärr var det där jag kastade ut en hel buffelmozzarellapizza till att bli en calzonevarient på bordet. Och då detta sällskapet dessutom aldrig ville gå så föreslog min indiska serveringskollega att jag skulle börja ta bort flaskor och fråga om de inte villa ha något mer (NOTAN kanske!?), nu när jag enkelt kunde fråga på svenska.

Tyvärr är mina skills med brickan är inte helt fulländade, detta gjorde att jag istället för att ballansera tre flaskor på den råkade kasta dem på en av herrarnas rygg. För att snabbt avleda detta misstag och göra så att ingen la märke till den mängd öl som just då rann ner för hans kavaj tog jag snabbt upp flaskorna från marken, förklarade att det enda jag faktiskt kan här är just svenska, och förresten, är inte du från Värmland?
Jo, två av dem var faktiskt just därifrån. Vilket säkert kort, ingen märkte av ölen vad jag vet.

11 timmar senare

Igår kom jag hem efter 11 timmars arbete -med gott humör! Helt sjukt. Jag tror jag gillar mitt nya jobb! Det är mer krångligt än jag från början trodde vilket främst beror på bristande kunskaper i menyn, men mina arbetskamrater är så trevliga och hjälper mig hela tiden så det löser sig. Det är en mix av människor från Portugal, Filippinerna, Indien, Frankrike, Sverige, hittills. Dessutom blev jag medbjuden på after work-öl efter vi stängt, dvs efter tolv. Jag tyckte det var sent med tanke på alla mina jobbtimmar men frågade ändå var; the Zoo. "Jasså deeet stället" tänkte jag. Haha, hur stor är chansen att de skulle till en bar jag varit tidigare efter två veckor i London? (!)
Innan jag slutade tvingade chefen mig att gå runt och kräva lite dricks av varje servitris/servitör eftersom jag "hjälpt till", det kändes väldigt dumt men nu är jag fjorton pund rikare, wo-ho.

Idag är jag ledig till klockan fem så jag måste besöka banken, sy upp mina nya jobb-byxor och besöka Charlie (orange-killen). Måste ta vara på all ledig tid då hela veckan är tillägnad åt Garfunkel's, tills på måndag, för då ska jag (!!!) börja på inredningsbuiken. De ringde igår morse, så nu hoppas jag på två half-time.

Nu: Frukost

Bombhot och annat helvete

Här händer det (minsann) grejer! Dödligt hungrig och på dödligt dåligt humör återvände jag hem från min första arbetsdag på Garfunkel's i syfte att äta något och minska risken för att vara elak mot någon helt utan anledning. Tyvärr blev jag bortschasad från Seymour Street (hmpf!) av en poliskvinna eftersom gatan tydligen var bombhotad. Därför har jag i en timme suttit på en bänk tillsammans med en trevlig nigeriansk lapplisa som glatt berättade om sitt jobb tills dess att gatan öppnades igen.

För övrigt börjar jag bli lite orolig för mig själv, både jag och Sofia har ju trots allt förutspått att min död kommer ske i en trafikolycka på grund av min oförsiktighet när jag rör mig i trafiken, både i bil och till fots. Bara under de tio dagar jag har bott här har fyra personer blivit allvarligt skadade efter att ha blivit påkörda av Oxford Streets bussar. Trafiken här är verkligen livsfarlig, och att det är vänstertrafik gör det ju inte lättare heller. Efter det att jag lärt mig att se till höger istället för vänster börjar jag överlista mig själv och tänka "tvärt om var det ju!". Nej, visst inte.

Just nu känner jag mig alldeles för trött för att både städa köket (det är min städa-köket-dag idag) och att gå till Primark (mina nyinköpta jobb-byxor dög inte åt chefen), istället kollar jag in svt-play och planerar min budgetmiddag, det blir ris med lök. ...Förhoppningsvis kan jag snart kalasa på lite finare grejer, jag har ju trots allt fått schema för hela veckan. Inte för fina grejer bara, så långt kommer man inte på 4,8 pund i timmen i London... Jag hoppas fortfarande på samtal från Marleybone!

Jag ser ljuset.

Nytt jobb! Min kära inredningsbutik har inte ringt ännu, men jag ska trots allt börja arbeta timvis på "Garfunkel -Legendary and Loved" i hopp om att de kommer ringa från butiken någon dag denna veckan. Garfunkel är en stor restaurangkedja (tror jag, det finns minst tre bara på Oxford Street) som jag gick förbi på väg hem från fotbollen i lördags. Namnet Legndary and Loved tyckte jag lät väldigt trevligt så det var i princip det första jag frågade min nya manager om, kanske har den funnits i London typ, jämt? Men nähä, tydligen var namnet bara en perfekt kundmagnet enligt henne, och det stämde ju, jag gick ju raka vägen in och krävde jobb. Vilken besvikelse!

Hur som helst, äntligen en anledning att köpa något! För att jobba som servitris och liknande serviceyrken här krävs oftast svarta byxor (med undantag av vissa mer oseriösa ställen, exempelvis "Allans") så jag gick raka vägen till Primark och inhandlade ett par. Dessutom fick jag lite mysig kvällsläsning i form av Garfunkel's menyer som jag ska lära mig utantill, och det bör jag göra snarast. Jag får inte börja arbeta själv förrän dess, och lönen är helt sjukt låg, 4,8pund/h (är det lagligt!?), så jag måste börja ordentligt inom kort så jag kan börja ta hand om min dricks. Det blir nog inte ikväll tyvärr, jag har följt med Jette och Jesper på en sjukt lång springrunda i Hyde Park som avslutades med Oxford Cirkus och tillbaka av mig och Jette. Sedan Guitar hero med Ussa och Bonnie och ett halv paket Ben and Jerry's (pjuh!). Efter Ben & Jerry's rean i vår matbutik har vår frys den senaste veckan varit fylld med uppemot 10 paket som redan nästan är försvunna så när på 1,5 paket...

Min andra måndag här...

...och det slår mig hur sjukt trevliga londonbor är, man märker direkt om någon är turist eftersom de är så nonchalanta. Häromdagen när jag var nere på våran närbutik, Sainsburys, tappade jag klantigt nog min plånbok på golvet och plockade därefter helt enkelt upp den. En anställd i affären kastade sig fram och sa "I'm SO sorry, I'm really sorry that happend!!!" Ja, det var mitt fel också.
När jag, Susanna 2 och Fanny strövade omkring i Brick Lane kom en kille fram och tvingade Susanna att knyta om sitt skosnöre som tydligen gått upp, hon kunde ju trilla på det!!

Idag har jag bara väntat på telefonsamtal från en inredningsbutik i Marleybone och promenerat till Notting Hill med Ebba för att dricka kaffe och läsa böcker. Ingen har ringt, tyvärr. Ussa har dock haft mer tur. På väg hem från jobbet blev hon stoppad av en kille som erbjöd henne statistjobb. London är crazy.

Svensk fotboll och Brick Lane

London är verkligen proppat med svenskar. Man får passa sig när man säger något på gatan då både turister och utvandrare dyker upp överallt. Väldigt tätt var det igår på Sverige-Danmark-matchen vilket kanske inte var alltför konstigt. Matchen visades på en pub som heter "the Zoo" i närheten av Trafalgar Square. Det tog ett bra tag att ta sig dit trots att det hemifrån oss bara är ungefär trettio minuters promenad, delvis eftersom vi blev lurade att matchen visades på en annan klubb gratis och upptäckte inte förrän vi nöjda slagit oss ned i var sin fåtölj att det inte ens var fotboll som visades, utan rugby! Dessutom svek även Ussas lokalsinne oss vilket vi insåg väldigt sent och vi blev tvungna att fråga om vägen. Konstigt nog verkade ingen känna till en pub vid namn the Zoo vilket gjorde oss väldigt förvirrade. Inte förrän vi förklarat att vårt mål var matchen förstod några bokhandlare vi frågat om vägen vart vi skulle. Tydligen hade vi uttalat ordet Zoo som Sue. Väldigt förvirrande, tydligen.

Kul match dock på smått sunkiga the Zoo men med tråkigt matchresultat, mer nöjda var våra danska roomies.

Hur som helst, något som är bra med Londons alla svenskar är ju att det bidrar till bekvämligheter som "Absolute Swedish", en affär med svenska produkter som har alltifrån leverpastej och fil till lösgodis och såpa. Ett sortiment utvalt efter vad Londons svenskar efterfrågar till extremt otrevliga priser. När var det okej med 3 pund för bregott eller 4 pund för Kalles Kaviar?! Men roligt var det att springa på den. Jag fick ju exempelvis en lösning på det fruktansvärda trauma jag haft de senaste dagarna över att det inte finns någon färsk jäst i de brittiska butikerna. Jag hade nästan vant mig vid tanken att baka med pulverjäst.

Idag har jag hängt i Brick Lane på deras återkommande söndagsmarknad tillsammans med Fanny från min gymnasieklass och Susanna Hurtig (2) som också bor här i London. Jag förälskade mig helt i stadsdelen som är fylld av mysiga fik (som det svenska kafét "FIKA" där det exempelvis knäckebrödmackor och köttbullar serveras), små barer och second handbutiker. Marknaden bestod främst av random personer som brett ut en filt på marken där de lagt ut kläder, skivor och saker de ville bli av med för en billig slant. Väldigt mysig dag!

För övrigt inledde jag den med en joggingtur i Hyde Park för att vara lite hurtig, den blev kanske lite väl frisk då jag sprang vilse på grund av ett pågående maratonlopp som jag inte ville förvillas att vara deltagare i. Jaja, nu kan jag ju ta det lugnt ett tag utan dåligt samvete...

Jag och mitt lokalssinne.

Jag är väldigt besviken på min Lonley Planet-karta, den visar endast centrala London vilket helt utesluter viktiga saker som Notting Hill och Portobello Road! Hur tänkte de egentligen? Min tanke var en smart omväg, alltså en väg som turister inte tar (jag är inte turist). Först en snabb sväng genom Marleybone och lämna lite cv:n så jag sedan kunde stega iväg mot detta helt obefintliga/oviktiga område enligt min karta. Kanske borde jag vara mest besviken på mitt lokalsinne. Hm.

Väl på Portobello gick jag gatan ner, kollade in ett trevligt cupcake-café där jag insåg att jag inte kunde söka jobb på grund av avståndet och köpte en purjolök. Hela dagen tog denna utflykt och jag känner mig lite på efterkälken gällande national ensurance och bankkonto... Men, jag hittade också en fantastisk bokhandel med second hand böcker i närheten av Seymour Street som var så översvämmad att böckerna rann ut på gatan. Mest för att prata med den förvirrade äldre herren som ägde butiken frågade jag efter Jamie Oliverböcker. "I'll see, come back next week and I'll know for sure", sa han, Okej då, han har ju en del att kolla igenom liksom.

För övrigt så hänger jag med lite grann i nutidsorienteringen och är lika förvirrad som många andra: Varför Obama liksom? Dålig fantasi!

The Local Pub

Jag har fått en ny vän! Stuart Sthoff, 40 år från Whales. Jag och Susanna har precis kommit hem efter mitt första besök på lokala puben och ett försök till att bekanta oss med vårt neighbourhood. Vårt första köp av afterwork-öl blev lite av en besvikelse när tjejen i baren oartigt nog frågande om leg, något vi inte hade haft en tanke på. Vilken tur att vi bor så nära! Vi gick tillbaka ett stenkast, hämtade den störiga lilla plastbiten och kunde sedan slå oss ner.

Det var ganska mycket över förväntan ändå, torsdag kväll, fullt av folk och ont om sittplatser. Vi satte oss därför bredvid ett byggjobbargäng som glatt berättade på sjukaste walesdialekt att jag lyckats beställa den sämsta ölen (jag som bara tänkt gå igenom ölsorterna på vår blivande stammiskrog, typiskt!). Den var väldigt äcklig med, mörk med helt obefintlig kolsyra och väldigt matt beska. Min bordsgranne Stuart surfade oväntat hej vilt på sin mobil och lyckades efter att ha klurat ut mitt namn (head-wig)adda mig som vän på facebook. Får se hur det blir med fb, men kanske ses vi på puben igen, det är ju trots allt vår local pub, hehe.

Idag har jag förövrigt sagt upp mig från jobbet. Det var ganska svårt trots allt, jag kände på morgonen när jag kom dit att jag ändå gillar stället och mina arbetskamrater bra, men när chefen kom så förstod jag plötsligt varför jag tvivlat. Skillnaden mellan noggrannheten som min arbetskollega Johnny har och chefens är att det enda min chef vill göra är att tjäna pengar, något som han ofta berättar. Johnny däremot tar jobbet på största allvar och är nog iofs väldigt rädd om sitt det också. Hur som helst kände jag mig lite som en winner just i ögonblicket jag sa att jag inte ville jobba kvar och chefen utbrast med upprörd röst: "Is it me?!". Hur kunde han veta det? Men jag sa att det var det inte, jag passade inte in där helt enkelt... Han ville ge mig 30pund, inte okej, 18h liksom. Jag tvingade honom att ge mig 40 som också är väldigt underbetalt, men ändå.

Jag är alltså arbetslös igen. Men fyra dagar i London, ett jobb och en uppsägning är inte dåligt ändå. Imorgon ska jag besöka min nya favoritbutik Primemark innan alla turister hinner dit, köpa Ben&Jerry-glass som just nu är på rea i vår närbutik och eventuellt promenera till Notting Hill och Portobello Road. ...och söka lite jobb för att undvika ekonomisk ångest.

...

Efter 10,5 timmars volontärarbete med 10 minuter rast inräknat råkade jag säga att jag visst kan fortsätta jobba på Allans jävla fejk-organic café. Inte ens min dricks fick jag, men imorgon klockan 8 ska jag återigen dit och ta upp beställningar.

Jobbet är egentligen helt okej, det jag ska göra är att vara överdrivet service-minded, ta upp beställningar och ge kunderna mat/kaffe/te på ett ganska klassiskt engelskt kafé med oväntat trevlig inredning. Den enda väldigt b nackdelen är min chef (och min lön). Ska se hur det känns imorgon, men det är minst sagt väldigt skönt att ha en lägenhet att komma hem till och människor att klaga för efter jobbet... Kvällen har spenderats tillsammans med Susanna och Ebba, en kopp te och film. Jag längtar till en ledig dag så jag kan börja upptäcka London, och kanske baka scones.

Godnatt!

Det går snabbt i London

London är helt sjukt på jobbfronten, jobb verkar finnas överallt! Imorgon har jag fått mitt första provjobb, och det är verkligen mitt första och inte sista! Jag märkte nämligen strax efter det att jag lovat att komma dit imorgon klockan 9 att min eventuella arbetsgivare var smått psyko, och då hade han redan mitt cv med telefonnummer och adress... Han förklarade för mig hur många idioter det finns som söker jobb och som inte kan något, dessutom kommer jag minsann inte kunna sno några pengar, han har nämligen övervakningskameror!Skyll dig själv dumhuvud, tänkte jag, vilken fantastisk arbetsmyra han kommer missa.
Eftersom London är ett smörgåsbord av arbeten så behöver jag ju inte oroa mig, just nu hoppas jag mest att vegankaféet i Soho ska ringa till mig, de har nämligen mitt cv men behövde inte någon förrän om två veckor. Synd.

Hur som helst har jag troligtvis snart en ny bästis; den fantastiskt hjälpsamma killen i orange-butiken. Delvis är han ju väldigt trevlig, men framförallt eftersom jag är en trogen stammis där med återkommande problem med min mobil. Nu har jag inte bara nytt nummer utan även en ny telefon!

Nu: Playa del Sol avsnitt 2, svt play <3

Nyinflyttad vid Marble Arch!

Sitter nu och dricker äckligt morgon(pulver)kaffe på 19 Seymour Street. Igår fick jag ett fantastiskt varmt välkomnande av Susanna som tillbringade hela eftermiddagen och kvällen till att visa mig runt i vårt kvarterområde, runt Oxford Street, Soho Marylebone och Marble Arch. Tyvärr gör mitt obefintliga lokalsinne mig nog tvungen att ta med mig min Londonkarta idag när jag ska börja mitt jobbsökande, det vore väldigt synd om jag inte hittar tillbaka till dit jag lämnat mina CVn(!). Förhoppningsvis hittar jag väl bättre om ett tag... så krångligt är det ju inte, egentligen.

Mina första tre veckor här ska jag sova skavfötters med Susanna i ett ca 15m2 stort rum, sedan blir det omflyttning när några flyttar ut och andra flyttar in och får istället dela rum med Ebba. Egen säng, yes!

Det känns märkligt men väldigt bra att jag faktiskt bor här. Lägenheten är väldigt fin och har tydligen hög standard för att vara London. Ser också fram emot att träffa grannarna efter det att Susanna berättat om det stora gäng grannkineser från flat 6 som häromdagen traskade in i vår lägenhet, alla på en gång, och argt förklarade att vi inte kan använda så mycket vatten, det rann tydligen rakt ner i deras badrum på något märkligt sätt(?)! (två här i lägenheten badade samtidigt badkar, förstår dock fortfarande inte hur det gick till.)

Nu välte Susanna tydligen ut allt sitt kaffe över heltäckningsmattan... ska hjälpa henne att torka upp! Sedan ska vi ut på stan, kopiera CVn och besöka banken!

Ciao!

Hejdå Sverige!

Efter en fantastisk helg i Stockholm sitter jag nu och laddar inför fem timmars sömn innan det är uppstigning igen och avresa mot den alldeles för tidiga bussen mot Skavsta. London nästa!

Godnatt.

Resfeber, kanske?

Efter att ha provpackat fyra olika väskor börjar jag få en smula flyttångest. Jag har insett att jag borde påbörjat detta lite tidigare än dagen innan min avresa… Ungefär tre fjärdedelar av min ursprungliga packning är utraderad men jag har fortfarande övervikt, och då är jag ändå bra på att packa lite! Vad vill Ryan-Air med sina 15+10kg?!

Dessutom har min oförmåga i att kunna ta beslut resulterat i att jag varit tvungen (?) att ringa och rådfråga X antal personer om diverse icke-existerande problem med alltifrån packningstips till konsten att resa med flygplan. Det är väl ren tur att jag får prov-resa lite med buss imorgon och lugna nerverna, hehe.

Alltså: Stockholmsbesök i helgen för att besöka saknade vänner kidnappade av diverse universitet, sedan vidare mot Skavsta och London!

Oväntat!

Lite för mycket fritid och eventuellt nervositeten inför min hyfsat oplanerade Londonflytt har gett oanade konsekvenser: en blogg.

Efter att ha ägnat de senaste två åren till att hata bloggar till att på senare tid blivit en trogen bloggläsare, i kombination med att en stor mängd vänner flyr från Kalmar, är det kanske inte alltför konstigt dock.

Jag kommer här skriva om vad som händer i min vardag i all sin enkelhet, alldeles snart som Londonbo alltså!

Ska bli skönt att göra något helt annat. Tiden kränger jag numera främst genom bildfix i ps och på tv3.se/play genom Hollywoodfruar (för att överdriva) … inte okej. Dessutom har jag insett att jag inte vet vilken dag det är. Det enda jag lägger märke till är när det är helg, för då får man ingen post.