Tja, svenska kan jag ju i alla fall

Hemma från jobbet igen och jag måste säga att jag är en smula förvirrad. Jag tror jag är världens sämsta servitris (än så länge). Det enda jag förtillfället gör är att dela ut maten som kommer från köket, servera färdigupphälld dricka, torka och duka bord. Ibland när det är lugnt utökas mina uppgifter lite och jag börjar få lära mig datorn som hela serveringssystemet bygger på... vilket går sådär.

Hur som helst, London vimlar just nu mer än någonsin av svenskar och idag har det varit MINST tio sällskap på restaurangen varav två större gäng som var här med jobbet. Jag blev naturligtvis väldigt bra kompisar med de båda, vi talar ju samma språk liksom(...). Det ena var ett gäng äldre män som blev överlyckliga över att jag pratade svenska och struntade i alla mina fel, snarare uppskattade dem. Det andra var lite mer lugna, och tyvärr var det där jag kastade ut en hel buffelmozzarellapizza till att bli en calzonevarient på bordet. Och då detta sällskapet dessutom aldrig ville gå så föreslog min indiska serveringskollega att jag skulle börja ta bort flaskor och fråga om de inte villa ha något mer (NOTAN kanske!?), nu när jag enkelt kunde fråga på svenska.

Tyvärr är mina skills med brickan är inte helt fulländade, detta gjorde att jag istället för att ballansera tre flaskor på den råkade kasta dem på en av herrarnas rygg. För att snabbt avleda detta misstag och göra så att ingen la märke till den mängd öl som just då rann ner för hans kavaj tog jag snabbt upp flaskorna från marken, förklarade att det enda jag faktiskt kan här är just svenska, och förresten, är inte du från Värmland?
Jo, två av dem var faktiskt just därifrån. Vilket säkert kort, ingen märkte av ölen vad jag vet.