Bombhot och annat helvete

Här händer det (minsann) grejer! Dödligt hungrig och på dödligt dåligt humör återvände jag hem från min första arbetsdag på Garfunkel's i syfte att äta något och minska risken för att vara elak mot någon helt utan anledning. Tyvärr blev jag bortschasad från Seymour Street (hmpf!) av en poliskvinna eftersom gatan tydligen var bombhotad. Därför har jag i en timme suttit på en bänk tillsammans med en trevlig nigeriansk lapplisa som glatt berättade om sitt jobb tills dess att gatan öppnades igen.

För övrigt börjar jag bli lite orolig för mig själv, både jag och Sofia har ju trots allt förutspått att min död kommer ske i en trafikolycka på grund av min oförsiktighet när jag rör mig i trafiken, både i bil och till fots. Bara under de tio dagar jag har bott här har fyra personer blivit allvarligt skadade efter att ha blivit påkörda av Oxford Streets bussar. Trafiken här är verkligen livsfarlig, och att det är vänstertrafik gör det ju inte lättare heller. Efter det att jag lärt mig att se till höger istället för vänster börjar jag överlista mig själv och tänka "tvärt om var det ju!". Nej, visst inte.

Just nu känner jag mig alldeles för trött för att både städa köket (det är min städa-köket-dag idag) och att gå till Primark (mina nyinköpta jobb-byxor dög inte åt chefen), istället kollar jag in svt-play och planerar min budgetmiddag, det blir ris med lök. ...Förhoppningsvis kan jag snart kalasa på lite finare grejer, jag har ju trots allt fått schema för hela veckan. Inte för fina grejer bara, så långt kommer man inte på 4,8 pund i timmen i London... Jag hoppas fortfarande på samtal från Marleybone!