Äntligen!

är jag tillbaka i den riktiga världen igen! Efter tre dagars internetbrist i flat 7 besöker jag numera internet som stolt medlem i Starbuck's-klubben. Förvirringen över vem som ska ta tag i internetproblemet kvarstår tills vidare, vilken tur att Starbuck's är mysigt (...).

Busybusy

Jag känner nu att efter sådär drygt 5 månader i London börjar jag trivas här på riktigt. Äntligen kan livet rulla på igen eftersom det som förut hela tiden var nytt och spännande nu blir mer och mer en vardag och man kan börja slappna av bara genom att man vet hur saker fungerar. Äntligen har jag ett större socialt liv och ett umgänge bestående av både britter, svenskar, bulgarer, australiensare, polacker med flera, som det blir i London. Det börjar bli jobbigt att fundera över att flytta härifrån eftersom jag då måste börja helt från scratch igen, borde man flytta härifrån och göra något annat?

Hur som helst börjar jag alltså få lite struktur på livet och har således blivit sjukt upptagen, jag gör saker jämt känns det som. Trots det så rör jag mig i princip endast mellan Sainsburys (min närbutik), jobbet och hem, alternativt Green Valley.

Jag och Ussa har svikit vår måndagsbiotradition och övergått till att gå på bio tisdagar alt onsdagar (inte så stort svek alltså), vi börjat dansa salsa på måndagar istället. Väldigt svårt men roligt är det, och framförallt kul att lära sig någonting.

I övrigt kan jag meddela att jag den senaste tiden börjat utforska mer än den brittiska huvudstaden och kan stoltsera (?) med att ha besökt Dorking, Brighton och Bath. Näst på schemat står Edinburgh, Manchester och ett återbesök till Brighton i sommar. Vi får se hur det går, om det blir av. Jag peppar.



Den utlovade bilden på cykeln skjuts upp och ersätts av en bild på Ussa utanför min favoritbiograf: Screen on the Green

Golf med the lads

Efter fredagens arbetspass blev jag runt klockan ett på natten erbjuden att följa med på en golfrunda följande morgon. Jag är ju inte den som är den och tackade hemskt mycket ja. Klockan 6.30 skulle jag infinna mig utanför Tonys port så vi båda kunde bli upphämtade av Morris som körde oss till en golfbana ca 30km norrut. På vägen hämtade vi upp Ray, en av skottarna som hänger på puben, som tydligen berättade väldigt många roliga historier på vägen. Synd att jag ägnade största delen av tiden till att förstå hans tjocka New Castle-dialekt och aldrig riktigt förstod poängen, MEN, Tony och Morris underhölls.

Eftersom deras förtroende för mitt golfspel troligtvis var obefintligt alternativt djupt tvivlande var det skönt att de relativt påtvingade golfkunskaper jag vuxit upp med fortfarande satt i. Jag kan inte säga att mitt golfspel på något sätt var perfekt, men jag träffade bollen och slog mestadels fullt godkända slag, ungefär lika bra som Morris. Resultatet av rundan räknades i poäng där jag faktiskt kom tvåa efter Ray, något som synd nog innebär att jag inte längre är välkommen att spela med Morris, den stackars dåliga förloraren.

Något roligare är att både Ray och Tony berättat för alla på puben om mitt fantastiska golfspel vilket innebär fett med respekt tydligen, dessutom har jag nu fått nya smeknamnet "the Female Golfer" eller bara "the golfer".
Fantastiskt.








Besviken Morris.


Idag har jag cyklat runt på min nyinköpta mountainbike i fantastiskt londonväder, bild på cykeln kommer inom kort.