Jam-session

Det finns massor av både fördelar och nackdelar med att bo på sitt jobb, det är exempelvis ganska jobbigt att alltid vara på jobbet, samtidigt missar jag ju inget heller .

Igår kväll gick jag och la mig tidigt (runt klockan nio) tillsammans med Ally Mc Beal säsong 4 och ett paket Ben&Jerrys. Runt klockan 11 hörde jag hur det började spelas musik någonstans i närheten. Jag antog att det var någon sorts fest pågående i mitt kvarter och funderade inte mer över det. Klockan tolv insåg jag att musiken i själva verket kom rakt nedifrån och att den personen som jag trott gått upp och ned för trappan i ca 1 h i själva verket var någon sorts bas. Jag gick ned för att se vad som was going on.

Tydligen hade ett helt spelgäng kommit in till puben straxt innan stängning och stannat kvar. En gitarr, en klarinett och en trombon tillsammans med dans och sång, handklappningar i olika takt och fantastiskt mysig stämning. Jag lät dem förvirrat spela några svenska sånger för mig innan jag slog mig ned och joinade tills de gick, någonstans mellan tre och fyra.

Om någon är intresserad av min fot: ihoptejpad och nästan läkt. Tänkte lägga upp en ganska otrevlig bild över dagsläget men tyckte det får vänta tills det ser trevligare ut.

Ciao.

Tråkigt.

Kan inte säga annat än att min lugna Sverigesemester blev/är annat än lugn. Jag har tur som har så snälla päron som skjutsat mig runt lite kors och tvärs, annars klarar jag inte riktigt att åka buss ens. Eftersom min fot efter 2,5 vecka varav 1 veckas antibiotikakur inte läkt knappt alls så sa den svenska doktorn att stygnen var tvungna att tas bort ändå. Så trots tre cm köttfärs i mitten av foten är de nu borta och jag håller tummarna för att tejp ska hjälpa bättre...

Ja, jag kommer vara utvilad när jag kommer tillbaka.
Nej, det är inte roligt att sitta still.

Out and about

Jag är numera ledig tills på fredag, fyra dagar innan min planerade 2 veckors Sverigesemester. Anledningen till detta är att jag lyckats skuffa en sopsäck med krossat glas över min fot som hyvlade bort stora delar av översidan som senare blev i hopsydd.
6 timmar på St Marys Hospital i fredags och 7 stygn senare har jag fått en veckas extra ledighet. Synd att jag inte kan göra så mycket bara, och att min planerade fot-modellkarriär troligtvis är över redan innan den startat.



Sen är det ju viktigt att inse:
http://www.youtube.com/watch?v=ZCGkyCTyGgw

Hur som helst, förra helgen spenderades i Liverpool med Huda på en relativt spontan semester. Vi besökte Beatles-museet, Tate Liverpool och lite olika pubar på kvällarna. Liverpool var bra men vi saknade London efter 2 dagar, borta bra..

Plötsligt händer det

Jag har fått vara med om det jag gått och väntat på i över 9 månader i London -träffa en kändis. Det var nämligen därför jag åkte hit, så nu börjar jag känna mig klar.

Tro det eller ej, i torsdags morse kom Phil Taylor till puben för att fotograferas för sky sports. Och, för alla outbildade och med bristande allmänbildning: Vi snackar om en av världens skickligaste dart players.



Helt otroligt.

The Swedish Pub

För att göra något annat bestämde jag, Peter och Stuart oss i förra veckan för att besöka the Swedish Pub, Hartcourt Arms, mest kanske för att jag är svensk och för att den ligger i näreten.

Vilken vecka!

Jag bara gör en massa saker, hela tiden, inte bara denna veckan. Därför hinner jag liksom aldrig skriva ned dessa livsviktiga sakerna som alla vill veta hela tiden (hohoh i'm funny).

I måndags besökte jag både min arbetskamrat Del för första gången och utforskade den hittills obeökta stadsdelen Chelsea där han bor. Väldigt trevlig och ren stadsdel till skillnad från det stressiga Marble Arch.

Del, som jobbat på puben i ca 20 år, är en 60årig alltiallo (han jobbar endast kvällar på the Carps och gör en himla massa på övrig tid) visade snabbt runt mig i sin jättelilla lägenhet och satte sig sedan till rätta framför face book där han sedan en timme tillbaka var helt inne i en alfapetsomgång med någon kvinna från Tyskland. Jag satte mig tålmodigt framför tv:n och kollade den dåvarande vm-matchen i 30 minuter tills den tyska kvinnan vunnit och vi begav oss till en pub längs Kings Road för lunch.

Överraskande nog visade sig den relativt lilla puben ha en fantastisk bakgård med trädgård och utemöbler. Vi åt jätteamerikansk mat och jag fick reda på allt skvaller om alla som rör sig i och runt puben. Min enda lediga dag på länge avslutades med en promenad runt Chelsea och sedan tillbaka till Carps tills dess att Del skulle jobba. Bra dag.

I tisdags nostalgitrippade jag till IKEA med min svenska vän Johanna för midsommarinköp och köttbullemiddag. Sjukt att IKEA ser likadant överallt, jag kunde lika väl befinna mig i Kalmar. Hur som helst är midsommaren räddad med 4 burkar sill, knäckebröd, kaviar, norrlands guld och diverse annat man inte klarar sig utan, otur är att jag jobbar 24/7 i samband med alla VM-matcher i kombo med "Hard Rock Calling" som just nu pågår i Hyde Park. På fredag spelar Pearl Jam (och the Hives!!! :) ), lördag Stevie Wonder och på söndag Paul McCartney vilket betyder att själva firandet kommer skjutas upp till en annan dag än just fredag. Spelar ingen roll, säger jag.

Annat som hänt:
-Jag har flyttat ut från Flat 7 sedan tre och en halv månad tillbaka och bor nu närmast möjligt jobbet: på våningen över puben. Dessutom ett stort kliv för ekonomin och för integriteten. Ett väldigt fint singelsum med delad toa och badrum med en av mina managers och en kock som jobbar i en annan pub för samma kompani. (självklart skapas även både panik och ångest vad denna blog nu borde byta namn till!!)
Om ni vill skicka ett vykort:
Hedvig Olsson
12 Seymour Place
W1H 7NE London
U.K.

-Jag har börjat spela fotboll med ett random gäng britter som after work spelar i Hyde Park varje torsdag. Jag träffade dem på puben en torsdag då de alltid tar en öl efter den väldigt oseriösa matchen. Alltså, alla från ett office på Oxford Street, och jag. +1

-Jag försöker heja på ett lag i VM nu när det går så himla dåligt för Sverige... Men det går liksom inte! Inget blir helhjärtat. Dock var det ganska fantastiskt att jobba bakom baren i onsdags när England lyckades vinna och gå vidare, med varenda inch av puben fylld så var stämningen på topp. Att segern sedan firades hela kvällen var väldigt, väldigt jobbigt för benen. Ser ändå fram emot söndag(!).

Äntligen!

är jag tillbaka i den riktiga världen igen! Efter tre dagars internetbrist i flat 7 besöker jag numera internet som stolt medlem i Starbuck's-klubben. Förvirringen över vem som ska ta tag i internetproblemet kvarstår tills vidare, vilken tur att Starbuck's är mysigt (...).

Busybusy

Jag känner nu att efter sådär drygt 5 månader i London börjar jag trivas här på riktigt. Äntligen kan livet rulla på igen eftersom det som förut hela tiden var nytt och spännande nu blir mer och mer en vardag och man kan börja slappna av bara genom att man vet hur saker fungerar. Äntligen har jag ett större socialt liv och ett umgänge bestående av både britter, svenskar, bulgarer, australiensare, polacker med flera, som det blir i London. Det börjar bli jobbigt att fundera över att flytta härifrån eftersom jag då måste börja helt från scratch igen, borde man flytta härifrån och göra något annat?

Hur som helst börjar jag alltså få lite struktur på livet och har således blivit sjukt upptagen, jag gör saker jämt känns det som. Trots det så rör jag mig i princip endast mellan Sainsburys (min närbutik), jobbet och hem, alternativt Green Valley.

Jag och Ussa har svikit vår måndagsbiotradition och övergått till att gå på bio tisdagar alt onsdagar (inte så stort svek alltså), vi börjat dansa salsa på måndagar istället. Väldigt svårt men roligt är det, och framförallt kul att lära sig någonting.

I övrigt kan jag meddela att jag den senaste tiden börjat utforska mer än den brittiska huvudstaden och kan stoltsera (?) med att ha besökt Dorking, Brighton och Bath. Näst på schemat står Edinburgh, Manchester och ett återbesök till Brighton i sommar. Vi får se hur det går, om det blir av. Jag peppar.



Den utlovade bilden på cykeln skjuts upp och ersätts av en bild på Ussa utanför min favoritbiograf: Screen on the Green

Golf med the lads

Efter fredagens arbetspass blev jag runt klockan ett på natten erbjuden att följa med på en golfrunda följande morgon. Jag är ju inte den som är den och tackade hemskt mycket ja. Klockan 6.30 skulle jag infinna mig utanför Tonys port så vi båda kunde bli upphämtade av Morris som körde oss till en golfbana ca 30km norrut. På vägen hämtade vi upp Ray, en av skottarna som hänger på puben, som tydligen berättade väldigt många roliga historier på vägen. Synd att jag ägnade största delen av tiden till att förstå hans tjocka New Castle-dialekt och aldrig riktigt förstod poängen, MEN, Tony och Morris underhölls.

Eftersom deras förtroende för mitt golfspel troligtvis var obefintligt alternativt djupt tvivlande var det skönt att de relativt påtvingade golfkunskaper jag vuxit upp med fortfarande satt i. Jag kan inte säga att mitt golfspel på något sätt var perfekt, men jag träffade bollen och slog mestadels fullt godkända slag, ungefär lika bra som Morris. Resultatet av rundan räknades i poäng där jag faktiskt kom tvåa efter Ray, något som synd nog innebär att jag inte längre är välkommen att spela med Morris, den stackars dåliga förloraren.

Något roligare är att både Ray och Tony berättat för alla på puben om mitt fantastiska golfspel vilket innebär fett med respekt tydligen, dessutom har jag nu fått nya smeknamnet "the Female Golfer" eller bara "the golfer".
Fantastiskt.








Besviken Morris.


Idag har jag cyklat runt på min nyinköpta mountainbike i fantastiskt londonväder, bild på cykeln kommer inom kort.

Vidare

...om att bo i flat share:
Mitt rum är nog på 15 kvadratmeter, inte mer. Där ryms två sängar och en garderob, mellan sängarna är det cirka 20 cm och har delats med 2 olika personer som jag inte känt på något sätt innan. Väldigt intimt alltså. Det som är så sjukt är att i början känns det väldigt lustigt när man anpassar sig till varandras vanor, men efter ett tag så blir man så van att det känns helt normalt, trots att det inte är normalt alls.

När jag och min nuvarande roomie Siri såg och lägger oss samtidigt blir det nästan någon sorts syskongrej, någon ligger och läser och sen säger vi "god natt, sov gott" i kör. Väldigt märkligt, men mysigt.


för övrigt:
Idag har jag köpt en cykel! Eller jag har den inte ännu, har bara skakat hand för 50 pund med en kille på puben, det är Stuart som hjälpt mig (såklart). Snart kommer jag väl die in traffic skulle jag tro..

Att bo i kollektiv

...är så sjukt jobbigt. Igår kväll satte jag igång vår diskmaskin, på morgonen han jag inte plocka ur den. Jag sprang till jobbet för att nio timmar senare komma hem till ett berg av disk, två fulla soptunnor, inget toapapper och fortfarande en outplockad diskmaskin. Dessutom x antal flat mates som varit lediga hela dagen och tittat på tv. Jag blir så himla trött, för jävla ordningsam som jag är.

Men ibland, som också igår kväll, när man kommer hem och alla sitter uppe, dricker någon öl och vi pratar och tittar på youtube-klipp halva natten, då är det helt fantastiskt. Man är aldrig ensam. Kollektivliv kan vara ett helvete, men också fantastiskt trevligt.

Huskurer is the shit

Seriöst. Jag är så imponerad av vad enkla åtgärder kan göra. Jag vaknade igår morse med ömmande hals, genomtäppt näsa och dunkande huvudverk vilket fick gav en smula ångest med tanke på mitt 24/7 schema som står för dörren nästa vecka (och hela helgen). Det gäller att hålla sig frisk. Jag gick ned till Sainsburys och köpte en flaska conjac, kokade saltvatten och inhandlade c-vitaminrik frukt.

Efter ett intensivt gurglande av stark sprit, genomsköljd näsa och frenetiskt ätande av citrusfrukter känner jag mig idag nästan som en ny människa. Nästan. Jag är iallafall imponerad.

Dags att gå till jobbet!

Mer möss.

Efter helgens upptäckt att vi har en miljon nya möss fångar vi dem inte längre bara genom mouse traps; i morse fångade jag och min rumskompis Siri en mus i en skål och slängde ut den genom fönstret, vi kände oss lagom onda men nöjda. Dessutom har vi någon konstig sorts myra i köket. Tur att kackerlackorna håller sig borta på dagen, det man inte ser mår man inte dåligt av.

Ikväll ska måndagstraditionen upprätthållas: Bio
Film: Precious

Stammis (och tjej)

Jag tycker mer och mer om min älsklingsaffär Green Valley, dvs vår största arabiska närbutik. Den är på de flesta punkter väldigt dyr, exempelvis när det gäller basvaror som krossade tomater och chips (hehe), men har också många fantastiska priser på valnötter i lösvikt, koriander, kryddor och nybakat libanesiskt bröd.

Trots att jag i vanliga fall ofta är där så är jag där mer ändå, i syfte att inhandla citron och lime till puben. Detta har resulterat i att jag är mycket väl igenkänd, speciellt hos de tre manliga kassabiträdena. Jag får numera specialpriser när jag betalar till någon av dem, förkortade kg-priser eller tuggummi på köpet till exempel. +1

Min nya måndagstradition

Och så var det det där med traditioner, väldigt viktigt för människan förklarade min kloka religionslärare Annelie en gång. Jag har därför skaffat mig en.

Idag var jag och Ussa på "Screen on The Green", en biosalong vid tubstationen Angel i nord-östra London, och såg den franska filmen "The Prophet". Vilken biosalong! Både invärtes och utanpå var den gammaldags inspirerad och dekorerad med tryckbokstäver. Vi satt i breda, bekväma soffor med kuddar och längst bak fanns en bar så man förutom biokompis kunde sällskapas av ett glas vin eller öl. Filmen var sevärd men fruktansvärt brutal och gjorde sig bäst på bio. Jag tror främst det var den mysiga lokalen som gjorde att vi bestämde oss för vår nya måndagstradition. Ett fantastiskt + är ju också att Ussa jobbar på "Screen on Baker Street" vilket gör att vi går gratis. Jag längtar till nästa måndag!

Födelsedag

Jag har lämnat tonåren och gått in i my twenties. Det känns konstigt, men bra. Jag började dagen med att springa en ovanligt seriös joggingtur i Hyde Park där jag hittade en välfungerande pannlampa i ösregnet, Grattis till mig själv tänkte jag, nu kan jag läsa om kvällarna utan att ha taklampan tänd. Vi saknar nämligen sänglampa eller dylikt som skulle vara bra när en vill sova och en läsa.

Sen kom jag hem och gjorde fetaste födelsedagsfrukosten med pannkakor, fruktsallad och riktigt kaffe. Gott.

Något helt annat:
Om man skulle undra hur jag orkar hänga på den relativt lugna puben 24/7 så är svaret Stuart. Det finns ingen mer underhållande som skulle kunna väga upp. Stuart trillar mest troligt in mellan 11 (när vi öppnar) och tolv (om han kommer senare blir vi oroliga) och stannar till 16-17 någon gång. De andra återkommande regulars som vi har kommer in och förser Stuart med pints av Kronenbourg.

Stuart, som är 68 år och alltså pensionerad, har jobbat inom byggindustrin hela livet men har också ett brinnande intresse av att fiska, laga mat och antikviteter. Jag får alltså under mina jobbtimmar höra fantastiskt många och långa historier med allt ifrån hur man på bästa sätt lagar kidney pie, reparerar möbler och dricker öl, till hur fantastiskt London var på 60-talet, om olika gamla flammor och just random stories om ingenting. När inget annat händer dansar jag och Stuart fula danser till pubmusiken.

Jag och Stuart (foto: Hilda C)

Tyvärr har Stuart förstört sin rygg och äter således massor av piller och går ideligen till sin superläkare som han haft i över 20år och som skriver ut "whatever I want". Så bra. Förra veckan skulle Stuart dit och ännu en gång söka efter att få en permobil att ta sig de typ 200meter som han bor ifrån puben (nu cyklar han eftersom han inte klarar att gå så långt). Eftersom hög alkoholhalt i blodet inte hjälper till att få detta fordon avstod Stuart under tre dagars tid att dricka en enda pint vartefter han blev på sämre och sämre humör. På dagen D visade det sig att doktorn blivit sjuk och att besöket var tvungen att skjutas upp. Besviken men mest lättad över att slippa krångla kom Stuart till puben och fick äntligen sin Kronenbourg, och humöret svängde genast upp i topp. Och mer humöret på topp blir Stuart alltid väldigt sugen på att laga mat, så 2 sekunder senare började han prata om den pasta bolognese som skulle tillagas under kvällen för att sedan tas med som lunch till mig och Jim följande dag. Stuart <3 !

Londonaktiviteter!

Jag har haft finfint besök söndag till onsdag av Stina och Sofia som besökt London för lite spänning i studievardagen. Fantastiskt trevligt! Jag har till exempel sett min första musikal, The Lion King, under deras visit. En väldig besvikelse tyvärr, med både bristande scenografi, kostym och sång, men nu kan det ju bara bli bättre! Mest blev det dock långa Londonpromenader och prat.

Jag och Stina med Tower Bride i bakgrunden (vilket jag måste förklara då mitt huvud skymmer 97% av den, tyvärr)

Hur som helst funderar jag redan se min nästa musikal bara för att upptäcka hur det borde vara, så här i spenderingstider liksom. För att fira min födelsedag den 22:a januari har nämligen pengarna börjat flöda något otroligt. Jag laddade ju till tusen till den 22:a tills det att Stina påpekade att det där med specifik dag är lite onödigt, så nu ska jag fira från i tisdags till nästa torsdag (eller till den 31:a för att vara petig). Jag ska till Fabric, gå på Talib Kweli, se Avatar i 3D, restauranga, och köpa presenter till mig själv i 10 dagar -yey!

Ikväll har jag varit på en fantastisk thailändsk restaurang som jag blev tipsad av på puben. Mitt sällskap var Sofia och Charlie som båda jobbar hela fredagen och inte kan komma hem till mig då. Planen är att fira lite här och sedan dra till Fabric, en välkänd club som man borde besöka, tydligen.


Dagens mindre bra: Skadedjur! Våra tidigare relativt lugna kackerlackor har spexat extra mycket den senaste veckan, inte okej!

Se lite nytt, och lite gammalt

Jag upptäckte för någon vecka sedan att Abbey Road bara ligger ett stenkast från där jag bor, och eftersom det är en plats jag länge velat besöka så utnyttjade jag igår min lediga dag, tog jag mig i kragen och gick dit. Det visade sig dock vara ett ganska långt stenkast och egentligen inte alls mycket att se. Det var dock underhållande med det hyfsat stora gäng turister som likt Beatles ville gå fyra personer över vägen samtidigt som någon fotograferade. Eftersom vägen där detta övergångställa finns är ganska trafikerad bildades många bilköer och hipp som happ sprang fyra personer övervägen.



På vägen tillbaka kände jag plötsligt igen mig. Jag kom ihåg att jag varit där förut under min första vecka i London då jag gick vilse och istället hittat en fantastisk antikvitetsbokhandel. Förvirrad som jag är har jag aldrig hittat tillbaka till den, förrän nu.
Den lilla butiken syntes tydligt då det liksom väller ut böcker utanför. Väl inuti är det smart planerade, väldigt smala gångar som skapats av böcker runt om som staplats upp till taket. Två väldigt brittiska farbröder i 60 resp 80 års åldern hjälpte mig att hitta Catcher in the Rye som jag länge velat läsa om, och eftersom de skämdes över att den var så sliten (det var den inte) så sänkte de snabbt priset till en pund. De hade dock ingen aning om vart The Beatles Complete gitarrversionen fanns som jag sett där jag var här sist, så jag ska ringa om en vecka, så kanske de har hittat den.

Annat:
I söndags hade vi staff-party, det slutade såhär:


Min manager Jim

Work 24/7

Jag pratade häromdagen över skype med min kompis Matilda som för tillfället är på besök hos sin familj på Nya Zeeland. Hon frågade vad jag gjort sedan jag kom tillbaka till London efter min 6 dagar långa Kalmarvistelse. Med lite eftertanke kom jag fram till att jag sedan min londonreunion den 29 december har jobbat praktiskt taget varenda dag med ett undantag: nyårsdagen. Men med tanke på det 17-5 pass jag jobbade på nyår gjorde att den dagen mest ägnades åt sömn. Inte heller konstigt att detta följts av djävulssjukan (magsjuka). Eller, jag tror det är anledningen i alla fall. Hur som helst så är jag nu tillfrisknad, nästan tre kg lättare och utpumpad på energi, dessutom med viss förvirring över vad tre lediga dagar som jag äntligen fått ska ägnas åt.

Jag fick dock nyss ett sms av Phil; ”Hedvig, come into work around 3 tomorrow for the start of our staff party”. Då var det löst, jag går till jobbet på den lediga dagen. (pjuh)

Mitt nyårslöfte är dock att försöka göra något londonigt varje vecka från och med nu. Jag har insett hur mycket saker och ting går som på räls här utan att man gör något. Jag bor i London, hur centralt som helst och såg Big Ben för första gången på nära håll idag. Det enda jag gör är i princip att jobba och sova. Skärpning!


Och, jag vill också svara på bloggiga nyårsfrågor!

Gjorde du något i år som du aldrig gjort förut?
Slutade grundskolan, flyttade hemifrån, lärde mig dricka kranvatten som inte är från Sverige (tack Sofia!), fick titeln bartender, tågluffade…

Höll du några av dina nyårslöften?
Jag vet inte om jag hade något, så troligen nej.

Vilka länder besökte du?
Tyskland, Frankrike, Italien, Kroatien, Bosnien, Ungern, Tjeckien, UK, Indien.

Vilket datum från år 2009 kommer du alltid att minnas?
Studenten skulle jag tro, även om den var överskattad.


Vilka var dina största framgångar 2009?
Allt jag klarat att göra själv, en tågluff, en flytt till London, att ta hand om mig själv.

Största misstaget?
All omotiverad oro över allting.


Har du varit sjuk eller skadat dig?
Jag ville få svininfluensan, det blir project 2010. I övrigt helvetes problem med benhinnorna.

Bästa köpet?
Mina biljetter till olika resor.

Vad spenderade du mest pengar på?
Tågluffen.

Gjorde någonting dig riktigt glad?
Att komma hem till jul och riktigt uppskatta att vara hemma.

Vilken låt kommer alltid att påminna dig om 2009?
Ett halvår utan – Timbuktu

Var du gladare eller ledsnare i år jämfört med tidigare år?
Gladare.

Vad önskar du att du gjort mer?
Tagit vara mer på tiden.

Vad önskar du att du gjort mindre?
Sagt nej.

Hur tillbringade du julen?
Hemma i Kalmar med familjen.

Bästa böckerna du läste i år?
Shantaram.

Största musikaliska upptäckten?
MGMT.

Vad gjorde du på din födelsedag 2009?
Ingen aning.

Hur skulle du beskriva din stil år 2009?
Från svart till försök till annat (färg).

Vad fick dig att må bra?
Friheten att skolan var över.

Vem saknade du?
Jag saknade Astrid, nu saknar jag alla i familjen, och några vänner.