Movember

Igår morse vaknade jag upp med genomjävlig halsont och huvudverk vilket är helt emot min image, jag vill vara frisk jämt. Det brukar jag vara. Eftersom jag skulle jobba kväll både igår och den kommande idag, och dessutom är medbjuden på någon crazy club efter jobbet ikväll blev jag lite nedbruten och bestämde mig för att ägna dagen åt huskurer (jag tror inte på piller), ta det lugnt på jobbet och gå hem och sova efteråt. Det gick sådär.

Huskurerna gick galant men jag kände mig ände lagom svullen och andfådd samtidigt som det kändes som om någon försökte skruva in en skruv i huvudet på mig när jag gick till jobbet, och det blev inte bättre att härja bakom en bardisk fredag kväll. Hur som helst så tänkte jag ju börja dra mig hemåt och ta det lugnt efter stängning, runt halv tolv. Nej nej, nu har vi photo shoot! Förklarade mina managers glatt.

Eftersom November=Movember och alla killarna på jobbet (+flera regulars) odlat mustasch i förmån att samla in pengar åt prostatacancerforskning ska de nu även dokumentera sina mustascher på bilder tillsammans med oss bartjejer och trycka upp en kalender att sälja i förmån till samma ändamål. Svullen och jävlig som jag såg ut var jag ändå tvungen att vara med. Det gjorde iofs inte så mycket, för roligt var det. Och ingen dålig fantasi hade dem, mustcherna (och jag) fotograferades i en pyramid, sittandes på olika folks axlar och andra allmänt störda konstellationer vilket gjorde mig lite orolig för Phils och Jims axlar, men nöjda var dem.

Jag måste säga att jag ser fram emot denna kalender i tryck!

Stuart <3

Stuart, vilken hjälte! Jag kommer inte svälta till döds här, det är en sak som är säker. Häromdagen fick jag grönsakssoppa med tillhörande smörgås med mig hem och idag frågade han vad jag tycker om kinesisk mat, han ska nämligen ha kinesisk matlagningsvecka nästa vecka (?).

Lite senare:
"Hedvig! Do you like baked potato? Like jacket potato!"
"Ehh, yeah..."
"With beans, onions and cheese?"
"..."
"I'll bring you next week!"

Han la även märke till att jag läst ut min bok (det finns inte alltid så mycket att göra...) och förklarade att "I have loads and loads of books at home. You'll like em! I'll bring some for you!"

Han la dock inte märke till att hans favoritöl, Kronenbourg, var slut. Han fick Stella serverad till sig i Kronenbourgglas istället.

En i gänget, eventuellt.

Jag känner mig numera godkänd bland mina stammisar (Pjuh?). Hur som helst förklarade Mike idag att om jag behöver någonting, anything, så är det bara att fråga. "We are friends here and we help each other. Varför betala för glödlampor om du kan få dem gratis?". Det är ju sant sa jag, lite undrande över var de glödlamporna skulle komma ifrån, men det kändes ju bra.

Stuarts soppa luktade förövrigt helt okej men såg ganska crazy ut. Jag tog med den hem men åt den bortskämt nog inte. Jag måste nog vänja mig vid Stuart lite mer först. Han förklarade dock innan jag gick att han inte saltat något, alla gillar ju inte salt liksom. Jag sa att jag hade varit tvungen att salta den lite när jag kom tillbaka efter lunchen vilket gjorde honom nöjd, så nöjd att han lovade att göra chili con carne till följande dag. Jag sa att jag skulle laga mat till en kompis så jag inte hade möjlighet. Jag tror dock att jag skulle fått en ny matlåda idag ändå om det inte vore så att Stuart igår trillade han med cykeln så han inte var i lagamat-mood. "It's a lovely chili con carne you are gonna miss, are you sure you don't want it?" Sen förklarade han noga för mig om sitt matlagningsintresse, "If I like it, it's good enough for everybody".

Tyvärr så hjälpte det inte att undvika baskern, jag är numera the Swedish Fluffy little Fifi, tydligen.

En till dag

Idag har konstigt nog nästan bara Stuart (av stammisarna) hängt på puben vilket resulterat i lite för mycket kvalitetstid... hur som helst så har han lovat att bjuda mig på sopplunch imorgon som han ska laga till ikväll och ta med i en skål till puben. Jag känner mig mer än en smula misstänksam över detta. Jag har också fått ett nytt smeknamn: Fluffy little Fifi, jag vet inte riktigt vad jag tycker om det heller. Dock tror jag att det räcker med att inte använda baskern till jobbet för att bli av med det.

Igår var jag ledig och valde att spendera dagen på ett café i Notting Hill med en bok och en kanna te. På vägen hem hittade jag en gurka som jag nöjd plockade upp. Gurkan var inplastad, väldigt fräsch och fick inte gå till spillo tänkte jag. Alla här hemma blev dock väldigt upprörda av en massa olika anledningar, gurkan har dock ätits i två dagar nu och är fantastiskt god(!).


Om någon vill veta hur det ser ut på mitt jobb:
http://markettaverns.co.uk/The-Carpenters-Arms/index.html

Time to pay, möss.

Vi har fått helt sjukt mycket möss, tydligen. Att vi hade möss visste jag, men igår när jag var i full färd att servera drinkar till födelsedagsbarnen (mina managers) så kom halva flat 7 förbi och berättade om det extremt höga antal möss setts sedan dess att jag gått hemifrån. Inte nog med det, de trodde sig även ha sett en kackerlacka.

Seriöst så bryr jag mig inte speciellt mycket om mössen, kackerlackorna däremot. Dock verkar majoriteten här vara mest oroade över mössen så det är där vi ska börja. Jag tycker det är rätt lugnt med möss, bara att döda dem typ, kackerlackor vet jag ju sedan tidigare erfarenhet att det är i princip en omöjlighet. De finns överallt hela tiden, i ett bostadshus är det extra svårt.

Hur som helst laddade jag järnet igår när jag kom hem klockan fyra på morgonen, synd att Mikes fällor inte funkar så bra bara. Däremot blev det lite fångst i vår vanliga musfälla, därför ska lite fler sådana inköpas idag.

SÅHÄR går det! (HAHAHA)

Johan sa "Jag vet inte vad som är sjukast, att du faktiskt befinner dig så nära musen, eller att du dessutom fotograferar den så ingående."

Imorgon ska det skrivas nytt kontrakt så nu ska vi städa igenom hela lägenheten, både på grund av kontraktet men även på grund av mössen, tydligen.

Ledig dag!

Min lediga dag igår tänkte jag utnyttja till fullo då det var min första lediga dag på hur långe som helst. Enda minuset: regn, men så är det ju i London. Varmt är det ju trots allt fortfarande, jag hade bara en kofta på mig (tänker inte berätta att det i tre dagar varit Sverige-vinter-kallt och jackväder, ingen får ju tro att det finns något dåligt här).

Jag bestämde mig för att hitta den "lilla mysiga" te-butiken som en av pubstammisarna tipsade om. Det visade sig vara Fortnum and Mason, ett enormt stort och enormt dyrt delikatess/inrednings/matvaruhus som till en början var en besvikelse då jag insåg att ett pyttigt kexpaket kostade hälften av min matkonsumption på en vecka. Sedan upptäckte jag alla smakprovningar som pågick överallt och blev genast på gott humör. Tryfflar, te, shortbreads, olivolja, pickles... på ett plan lagade de t.o.m. mat medan man såg på och sedan fick man smaka. Lunch -check!

På kvällen gick jag och J ut och letade efter en ny mysig pub eftersom jag inte kan fortsätta hänga på mitt jobb hela tiden. En bit upp på Marleybone Lane hittade vi en helt fantastisk; en tredjedels storlek av lokala pubens (och det är inte stort det!), i hörnet ett piano där en äldre man satt och spelade vilda engelska sånger i sällskap med 20 till som sjöng med, i baren en äldre kvinna med ett fantastiskt fluffigt blont permanentat hår. Vi kände direkt att alla visste vilka det var som inte brukade gå hit, men det går ju att ändra på. Det sjuka var att det visade sig att kvinnan i baren var svensk, hon hade flyttat hit 1993, jobbade på ett kontor men hoppade titt som tätt in extra här, "jag minns väl lite sedan jag serverade öl på krogarna i gamla stan under 60-talet" sa hon på släpig stockholmska. Trevligt!

Efter att vi gått tillbaka hem så gick J och Ebba till en club nära Kings cross och kom inte hem förrän klockan 6. Sedan råkade J låsa in sig på toaletten och förblev okontaktbar i ca 1 timme då alla ville komma in och duscha samtidigt som de nya tjejerna som ska flytta in dök upp. Det blev väldigt komiskt att väcka honom då detta visade sig vara i princip omöjligt. Vi var tvungna att banka, ropa och ringa, vi skrek till och med genom fönstret i hopp om att toafönstret skulle vara öppet för att få honom att vakna. Det gick till slut.


Ikväll ska managernas gemensamma födelsedagsfest äga rum på puben, jag tror det blir en sen kväll!

Tips från puben

Även om pubjobbet kanske inte är speciellt utvecklande i sig så lär man sig fantastiskt mycket ändå. Förutom det dussintal olika engelska/brittiska dialekter så har jag idag fått instruerat vart 5 olika bra te-butiker finns, hur jag ska plugga in en grej i tv:n för att få väldigt många fler kanaler helt gratis, oändligt många sätt att döda möss, bästa alternativ av närbutik i förhållande pris av olika varor...

Hur som helst, på grund av bristande städning i vår lägenhet så ägnade jag tiden på jobbet mellan elva och ett till att överdrivet noga utforma ett nytt städschema, något som både Sturt och Mike the Bike, de främsta stammisarna, följde med enormt intresse. Mike kunde inte förstå problemet, sju personer och sju dagar i veckan liksom. Av ingen jättekonstig anledning kom vi in på ämnet ostädat och möss, något som vi inte har dåligt av. Efter en diskussion om bästa sätt att bli av med dem försvann plötsligt Mike i tio minuter och kom sedan tillbaka med tre "Mouse Glue Traps" som han varit och hämtat i sin källare. Mössen limmas fast i typ vaxa-benen-vax och kommer inte loss om inte någon kommer och drar bort dem.

Sen då, mössen lever ju? Jo, både Mike, Stuart och de som förtillfället satt och hade intresse i diskussionen hade x antal förslag på vad som skulle kunna bli det lilla djurets öde. "Poor Mouse" sa jag. "Poor, POOR!", "han betalar ingen hyra, äter din mat, ja, han tittar t.o.m. på din tv utan att du vet om det!! Det är inget synd om den musen!" sa Mike irriterat.

Nähä, så nu har vi tre Mouse Glue Traps utsatta på olika ställen inklusive klassiska musfällor. Hur effektiva de är återstår att se.

Mat!

Jag träffade nyss min gamla arbetskamrat från Garfunkels, Tove, som påminde mig varför jag slutade där så väl att jag blev på gott humör. Marias röst har tydligen fått tre kunder så missnöjda sedan jag slutade så de vägrat betala, vilket jag tyckte var väldigt kul. Tyvärr hade själva huvudanledningen till varför de klagade aldrig gått fram till henne då ingen vågar presentera detta för Maria. Istället hade olika servitörer fått skulden. Dock fick hon en utskällning av ett 25-årigt par som under hela sin middag fått lyssna på hur hon skällde ut en av servitriserna utan anledning. Jag föreslog att Tove ska söka på Libanesen istället, där behövs ju folk råkar jag veta... Ett miljöombyte skulle nog vara mer än hälsosamt.

På tal om hälsosamt så har jag börjat köpa mat nu igen när dricksen flödar. Halva lördagen spenderades vid London Bridge i syfte att besöka matmarknaden Borough Market där det både kan provsmakas, ätas och inhandlas delikatesser. Allt från nyflådda gräsänder till grönsaker, kryddor, vin och öl. Fantastisk god ost också för den delen.




Dessutom har jag precis upptäckt charmen med att bo med Edgware Road runt knuten; fullt av delikatessbutiker med mellanösternmat! När jag skulle gå en kort promenix till Absolute Swedish för att inhandla jäst stannade jag till i säkert fem olika butiker och köpte tahini, olika sorters kikärter och libanesiskt bröd, och idag upptäckte jag fetaste arabiska stormarknaden ett stenkast från lokala puben. Jag kom aldrig till Wait-rose.

Fint är också att alla är så hjälpsamma, vid mitt tahini-inköp påpekade affärsinnehavaren att jag valt helt fel sort, en annan burk till samma pris var tydligen much better, så jag fick byta. Dessutom fick jag förklarat för mig att om jag frös in brödet skulle det hålla längre. Wow, tänkte jag inte. Blev lite överraskad över att han också undrade över nationalitet och eventuell pojkvän, vilket trevligt kundintresse(...)!

Jaja, kul med fler valmöjligheter hur som helst, men jag vet inte hur hälsosamt mitt matintresse är…!

Höstlovsvecka = Hej Sverige

Med svenskt höstlov kommer inte helt överraskande många svenskar hit, även om det redan är gott om dem! Under höstlovsveckan träffade jag både AnnaLena och Lona , Lars och Anna och halva släkten Hansson/Löfgren!

Bildbevis: (grannarna fastnade dock aldrig på bild, tyvärr)




Jag måste säga att jag uppskattar jobbet på puben. Dels eftersom det är ett soft jobb med hyfsat betalt för att vara London men framför allt eftersom det är så trevlig stämning. Ingen skrämma-folk-till-att-göra-rätt-stil som det är överallt annars. Nej, mina managers säger bara uppskattande saker och Jim, co-managern från Australien, frågade häromdagen om jag krossat något glas ännu. Nej, det hade jag ju inte. ”Ååååååh! Jag LÄNGTAR tills du gör det!”, sa han vilket kändes skönt.

Får se hur det går i fortsättningen. Jag blev lite smått förvånad efter mina två kvällspass fredag och lördag när puben efter stängning förvandlades till ett privatparty för Phils (min manager) och Jims vänner samt de som brukar hänga på puben, den övriga personalen med vänner. Igår agerade jag bartender till klockan tre vilket iofs mest var underhållande och gav rätt fet dricks. Jag funderar på att unna mig en kaffepress, om två veckor får jag ju dessutom besök av Matilda och då gäller det att ha kaffet redo!

Mitt nya jobb

Ja, tro det eller ej; jag har fått jobb. Jag har redan jobbat i tredagar och därför inte hunnit med den här livsviktiga uppdateringen. Efter att Bonnie förklarat för mig att jag nu måste gå in för att sälja in mig mer när jag söker jobb blev jag väldigt förvirrad när killarna på puben istället försökte sälja in puben.
”Det är en väääldigt, nej, extremt trevlig pub detta, du kommer stortrivas!”, och saker som ”Om du VILL komma tillbaka så sätter jag upp dig redan imorgon!” gjorde mig lite mer självsäker.

Tur att det ÄR en trevlig pub också. Lagom stor, lugn och inte mycket turister. Eftersom jag främst ska jobba dagtid kommer jag få umgås en hel del med det mestadels trevliga a-laget som sitter på högra sidan om baren och har varsin special-drink/öl som genomgående beställs under dagen. De diskuterar utan undantag alla ämnen och läxar upp min engelska genom att rätta till min eventuella amerikansk-engelska accent. Oftast är det hyfsat lätt när de beställer, de beställer ju i princip samma sak, dock är det en skotte som ideligen ska hålla på att byta. Eftersom han vid sin första beställning av mig var tvungen att upprepa vad han ville ha tre gånger, och då hade jag bara förstått att han skulle ha en half pint of Kronenbourg och inte resten, så talar han barnsligt tydligt med mig numera. Men skotska är inte lätt, faktiskt.

Men nu:
Mer jobb.

Ciao!

Happy Halloween, verkligen!

Efter den senaste tidens arbetslöst tråkiga tillvaro kände jag mig igår eftermiddag ganska låg och tänkte därför skippa Halloween totalt, men blev lyckligtvis övertalad av Bonnie att följa med på det party de var bjudna till ändå. Det är jag så glad för, det blev den bästa Halloween jag någonsin varit med om! Eftersom Ussa i sista stund bestämde sig för att skippa sin idé om att vara Uma Thurmans Pulp Fictionkaraktär fick jag ta över hennes svarta peruk, och med lite sminkhjälp av Bonnie hade jag en fantastisk utklädnad.

Vi promenerade den 5 minuter korta promenaden till Oxford Street för att ta bussen 40 minuter söderut, tyvärr råkade vi stå på fel sida och åkte en station upp där vi fick stiga av och traska över på andra sidan. Helt sjukt träffade vi Adam där, en gymnasiekompis, som var på 4 dagars semester i London med sin familj. Hur stor är chansen att random springa på någon sådär, speciellt när han inte ens kände igen mig?

Hur som helst kom den rätta bussen tillslut och vi steg 40 minuter senare av i Clapham. Efter att ha letat upp den rätta gatan och nästan det rätta numret så gick vi in där vi hörde musik komma ifrån. Väldigt nöjda över det fantastiska utbudet snacks och godis så dansade vi ett tag medan vi sakta men säkert (ja, eller Bonnie och Ussa sakta men säkert) förstod att något inte stod rätt till då de inte kände igen någon alls på festen. De var inbjudna av en kille vid namn Nick, och han verkade ingen här känna till. Det visade sig att vi gått till fel fest, den rätta festen var tvärs över gatan.

Väldigt lyckad kväll blev det! Dessutom tog vi oss dit helt gratis tack vare mina fantastiska grannar Henke och Emma som tidigare på dagen lämnat ett klädpaket från Sverige till mig i samband med sin Londonweekend, dessutom fick jag tre av deras kollektivtrafikkort som skulle gälla fram till midnatt. Jag vet inte hur noga busschaufförerna tittar på de där lapparna, Ussa höll nämligen fram sin Kabarélapp från i förrgår och den verkade fungera lika bra. Därför åkte vi senare hem på samma lappar utan några problem.