fredag 22 januari 2010

Födelsedag

Jag har lämnat tonåren och gått in i my twenties. Det känns konstigt, men bra. Jag började dagen med att springa en ovanligt seriös joggingtur i Hyde Park där jag hittade en välfungerande pannlampa i ösregnet, Grattis till mig själv tänkte jag, nu kan jag läsa om kvällarna utan att ha taklampan tänd. Vi saknar nämligen sänglampa eller dylikt som skulle vara bra när en vill sova och en läsa.

Sen kom jag hem och gjorde fetaste födelsedagsfrukosten med pannkakor, fruktsallad och riktigt kaffe. Gott.

Något helt annat:
Om man skulle undra hur jag orkar hänga på den relativt lugna puben 24/7 så är svaret Stuart. Det finns ingen mer underhållande som skulle kunna väga upp. Stuart trillar mest troligt in mellan 11 (när vi öppnar) och tolv (om han kommer senare blir vi oroliga) och stannar till 16-17 någon gång. De andra återkommande regulars som vi har kommer in och förser Stuart med pints av Kronenbourg.

Stuart, som är 68 år och alltså pensionerad, har jobbat inom byggindustrin hela livet men har också ett brinnande intresse av att fiska, laga mat och antikviteter. Jag får alltså under mina jobbtimmar höra fantastiskt många och långa historier med allt ifrån hur man på bästa sätt lagar kidney pie, reparerar möbler och dricker öl, till hur fantastiskt London var på 60-talet, om olika gamla flammor och just random stories om ingenting. När inget annat händer dansar jag och Stuart fula danser till pubmusiken.

Jag och Stuart (foto: Hilda C)

Tyvärr har Stuart förstört sin rygg och äter således massor av piller och går ideligen till sin superläkare som han haft i över 20år och som skriver ut "whatever I want". Så bra. Förra veckan skulle Stuart dit och ännu en gång söka efter att få en permobil att ta sig de typ 200meter som han bor ifrån puben (nu cyklar han eftersom han inte klarar att gå så långt). Eftersom hög alkoholhalt i blodet inte hjälper till att få detta fordon avstod Stuart under tre dagars tid att dricka en enda pint vartefter han blev på sämre och sämre humör. På dagen D visade det sig att doktorn blivit sjuk och att besöket var tvungen att skjutas upp. Besviken men mest lättad över att slippa krångla kom Stuart till puben och fick äntligen sin Kronenbourg, och humöret svängde genast upp i topp. Och mer humöret på topp blir Stuart alltid väldigt sugen på att laga mat, så 2 sekunder senare började han prata om den pasta bolognese som skulle tillagas under kvällen för att sedan tas med som lunch till mig och Jim följande dag. Stuart <3 !

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar